Mötesreferat/Arkiv
2023-10-03 Hur artilleriet fick huggtänder.
ur artilleriet fick huggtänder.
Ett föredrag av förre majoren och Boforsaren Peter Dahlström inför Kamratföreningen Smålandsartillerister på Seniorernas Hus i Jönköping den 3 oktober 2023.
Föredragshållaren Peter Dahlström
Peter började sitt föredrag med en liten bakgrund om sig själv. Han började på A 6 1967 och var kvar på regementet till 1977 då han for till Stockholm för att gå det som då hette MHS (Militärhögskolan, idag Försvarshögskolan). Därefter blev han kvar i huvudstaden och jobbade på Arméstaben några år. 1984 blev han rekryterad till Bofors där han bland annat var delaktig i projekten kring Bonus och Excalibur.
Vid den här tiden hade de ekonomiska realiteterna börjat kärva för Försvarsmakten. Försvarets Materielverk (FMV) beslutade att alla utvecklingsprojekt måste ha någon internationell samarbetspartner att dela utvecklingskostnaderna med.
Bonus
Utvecklingen av Bonus (en artillerigranat med två substridsdelar som kunde angripa pansarfordon ovanifrån) påbörjade vid Bofors under tidigt 1980-tal. När man funderade kring en internationell samarbetspartner föll valet 1990 på den stora vapenkoncernen GIAT i Frankrike.
Detta var ungefär samtidigt som Sverige skulle besluta sig för nästa huvudstridsvagn efter Stridsvagn 103/S. Kandidaterna var den tyska Leopard 2, franska Leclerc och amerikanska Abrams. Projektets förhoppning var att valet av GIAT som samarbetspartner skulle underlättas av att den franska Leclercvagnen var en av kandidaterna till valet av ny stridsvagn. Valet föll så småningom på Leopard 2 men fransmännen blev inte ledsna för det. Samarbetet kring Bonus hade kommit långt och fungerade väl så GIAT stannade kvar i projektet.
Ansvarsfördelningen inom projektet.
Bonusprojektet bestod av två nivåer. Beställare var svenska FMV och dess franska motsvarighet DGA. Utförare var Celsius (Bofors) och GIAT. Samarbetet fungerade utmärkt trots kulturskillnaderna.
Bonusgranatens uppbyggnad.
I en, åtminstone utifrån sett, normal granatkropp finns två substridsdelar och en mindre laddning som ska driva ut dessa ur granaten när man nått målområdet. För att förlänga räckvidden är granaten försedd med en basflödestillsats. Det är nämligen så att ungefär 25 % av det motstånd som granaten utsätts för i banan utgörs av ett baksug (luftvirvlar) bakom granaten. Basflödestillsatsen (Base bleed unit) fyller ut det här tomrummet så att baksuget reduceras, och skottvidden förlängs. Nackdelen är att spridningen i längdled ökar. För en konventionell artillerigranat hade det bedömts som oacceptabelt men Bonus hade inte riktigt lika stora krav på precision på grund av det sätt den granaten skulle verka.
Bonusgranaten i ”banan”.
Det hela börjar med utskjutningsfasen (1), därefter färden i banan med stöd av basflödestillsatsen (2) och slutligen frigörandet av de två substridsdelarna ovanför målet (3). När substridsdelarna kommer ut i fria luften, på cirka 175 meter höjd, fälls ett par sinnrikt konstruerade klaffar ut som får substridsdelarna att rotera kontrollerat. Under den här rotationen avsöker ett par sensorer (bland annat en IR-sensor och en hemlig sensor) den underliggande terrängen. Avsökningen sker inom ett cirkelformat område med 100 meters radie. Sensorerna söker efter föremål av en viss storlek och form och när de hittat ett sådan skjuts en metallstråle mot målet (snarlik den riktade sprängverkan i vanliga pansarvärnsvapen). Eftersom Bonus är takverkande så slår stridsdelarna mot de delar av pansarfordonet som har sämst pansarskydd.
Bonus verkansdel.
På bilden syns de två vingarna som ser till att verkansdelen roterar kontrollerat på väg ner mot marken och de tilltänkta målen.
Den första delserien levererades år 2000, efter ett tioårigt utvecklingsprojekt, med ett sammanlagt försäljningspris på en miljard kronor.
Några data om Bonus:
Räckvidd: Med ett 39-kalibers eldrör – 27 km.
Med ett 52-kalibers eldrör – 35 km (Archer)
Avsökt yta: 32 000 m2 eller en cirkelrund yta med 100 meters radie.
Fallhastighet: 45 meter/sekund.
Varvtal: Roterar 15 varv/sekund.
Genomslag: Mer än 10 cm pansarplåt.
- Den stora fördelen med Bonus är att det skjutande vapnet, en artilleripjäs, inte behöver ha fri sikt mot målet. Det enda som krävs är att det är känt var målet finns.
- Mål kan bekämpas långt bortom frontlinjen.
- Verkansdelen slår mot de svagast skyddade delarna på stridsvagnar och pansarskytte-/stridsfordon.
Excalibur
Peter var även inblandad i detta projekt som från början var två olika projekt för att ta fram TCM (Trajectory Correctable Munition/Bankorrigerad ammunition), dels ett projekt med FMV och Bofors som samarbetsparter (påbörjades 1995), dels ett projekt där US Army var uppdragsställare till Raytheon och SAT Inc. ingick. Raytheon var framstående när det gällde missiler men okunniga om eldrörsproblematiken (som Bofors hade) och SAT Inc. utvecklade målsökare till amerikanska flygvapnets robotar.
Både Raytheon och Bofors ingår idag i BAE-koncernen (red. anm.).
För det ursprungliga amerikanska projektets del så var det bland annat erfarenheter från Afganistan som låg bakom projektet. Chefen för den amerikanska 10. Lätta bergsdivisionen sammanfattade 2002 kravbilden så här:
Chefer för markstridsförband kommer alltid att behöva, och alltid önska sig, väderoberoende, organisatoriskt ingående, indirekt eld (artilleri) som kan erbjuda träffsäker och effektiv bekämpning vid rätt tid, oberoende av de omgivande förhållandena.
Från både den amerikanska och svenska sidan fanns en insikt om att det vore bäst för bägge parter att de tre företagens respektive projekt skulle samarbeta mot ett gemensamt mål, men det haltade betänkligt.
Det blev lite väl många kockar och viljor inblandade så det blev ingen större ordning på projekten. De två beställarna, FMV och US Army, tryckte därför på hos sina respektive försvarsdepartement för att allt utvecklingsarbete skulle samlas i ett utvecklingsprojekt. Och så blev det, allt samlades 1999 i ett gemensamt projekt där Raytheon blev ansvarigt med Bofors som underleverantör. SAT Inc. (som leddes av en mycket dominant professor med stort ego) blev samarbetspartner med Bofors.
Anledningen till den här konstruktionen var amerikansk företagsjuridik som krävde att det fanns en, och bara en, huvudansvarig.
TCM-projektets olika stadier. Namnet Excalibur är produktnamnet.
Ursprungligen var det tänkt att TCM-granaten skulle få målkoordinater via radio när granaten befann sig i sin bana. Men det upplägget övergavs när man kunde använda sig av (det amerikanskägda) GPS-systemet. Det skapades även en teknik för att ladda in bland annat målkoordinaterna i granaten.
Till slut stod projektet framme vid målet, en GPS-styrd granat som träffade med mycket hög precision. Det finns många mått på precisionen men man kan säga att alla granater träffar inom tio meter från målet, de flesta träffar dock inom någon meter. Skottvidden varierar beroende från vilken pjäs granaten avfyras. Den kan från ett modernt eldrör nå 40 km men det finns uppgifter om att den nått mål på 50 km avstånd.
Excalibur
De bakre fenorna fälls ut efter utskjutningen och stabiliserar granaten under färden i projektilbanan. De främre canardvingarna fälls ut i slutfasen av banan och finriktar granaten när den ”dyker” mot målet.
Excalibur har nu varit i skarp drift sedan 2005 och har uppfyllt förväntningarna väl. Nu senast i Ukraina där den, tillsammans med HIMARS, har använts för att med kirurgisk precision slå ut viktiga mål långt bakom frontlinjen.
Text och foto: Anders Leicht
- Detaljer
- Kategori: 2023
2023-09-02 Sverige och Armén 500 år samt 125 år sedan första skottet.
Lördagen den 2 september uppmärksammade Kamratföreningen Smålandsartillerister två händelser. Dels att Försvarsmakten och Sverige som rike under året firar 500 år, dels att det den 6 augusti var 125 år sedan som det första skottet sköts på det då helt nya Skillingaryds skjutfält.
Samtidigt med ovanstående så firade stiftelsen Regementsheden sitt tioårsjubileum tillsammans med vår kamratförening.
I ett alldeles fantastiskt sensommarväder gav Smålands Karoliner en uppvisning i exercis samt skjutning med både kanon, haubits och mynningsladdade gevär. Vi fick också se hur man laddar och förbereder pjäserna (eller styckena som det hette på den tiden) inför eldgivning. När det gällde mynningsladdarna så fick vi reda på att det var 25 % sannolikhet för klick. Det visade sig stämma, tre av fyra gevär avlossades, det fjärde var tyst.
Det finns två videosekvenser med karolinerna men de är för stora för att visas här. Gå till vår hemsida på Facebook, A6-kamrater, så kan ni se två filmer med karolinerna.
Efter Karolinernas uppvisning slog sig gästerna ner på mässens veranda och lyssnade till en sextett mässingsblås från Huskvarna-Jönköpings hemvärnsmusikkår. De lät nästan som en hel orkester. Jag kan väl tillägga att vädret var fantastiskt med solsken och ljumma vindar, det var nästan svårt att få gästerna att lämna verandan när det var dags för middagen.
Damerna njöt av solen, värmen och ett glas rosé på mässens veranda.
Det var lika skönt på herrarnas bänk.
En sextett från Huskvarna-Jönköpings hemvärnsmusikkår stod för underhållningen. De började med Kronobergs regementes marsch och slutade med Smålands artilleriregementes marsch.
Därefter följde trerättersmiddag med snapsvisor och tal.
En del av honnörsbordet med vår ordförande Bo Romedahl till vänster.
Fler gäster, inbegripna i livliga resonemang.
Anders Gustafsson och Håkan Hakeberg lyssnar på vad Nils Hansell, på andra sidan bordet, har att säga.
Nils Hansell delar något minne med Anders Gustafsson medan Lennart Andersson myser i bakgrunden.
Middagen avslutades med att regementsförvaltare Robert Rylander, som representerade C Ing 2, tackade för maten.
Efter middagen avrundade vi sedan med trevligt samkväm inne i ett av sällskapsrummen till framemot midnatt.
Text och bild: Anders Leicht
- Detaljer
- Kategori: 2023
2023-06-04 Armén 500 år, budkaveln.
Armén 500 år
Budkaveln passerade Skillingaryds läger
4 juni 2023
Den svenska armén firade 500 år 2023 och det högtidlighölls genom en budkavle som fördes genom Sverige, och genom Finland till en del, med avslutning på Karlbergs slott den 17 juni 2023.
Syftet med budkavlen var att uppmärksamma och högtidlighålla armén ur ett historiskt perspektiv och att tydliggöra hur geografiskt utspridd armén har varit under tidsperioden.
Budkavlen framfördes till förband och olika typer av regementsområden från försvarsbeslutet 1925 och framåt, såväl befintliga som nedlagda.
Budkavleceremonin. Från vänster, regementsförvaltare Robert Rylander, överstelöjtnant Jonas Larsson och Anders Leicht från Kamratföreningen Smålandsartillerister.
Ceremonin i Skillingaryds läger den 4 juni 2023 genomfördes i Miliseums lokaler. Närvarande var överstelöjtnant Jonas Larsson, ställföreträdande regementschef på Ing 2, regementsförvaltaren Robert Rylander Ing 2 som förde Ing 2 fana, Anders Leicht som förde Kamratföreningen Smålandsartilleristers standar samt Sven Engkvist från Miliseum (och medlem i vår kamratförening), som sig bör iförd uniform m/ä.
Övlt Jonas Larsson började med att beskriva bakgrunden till budkaveln och hur den förts genom landet. Därefter skedde det högtidliga överlämnandet av budkaveln till Kamratföreningen Smålandsartillerister som representerades av Sven Engkvist.
Övlt Jonas Larsson överlämnar budkaveln till Kamratföreningen Smålandsartillerister.
Efter budkavleceremonin beskrev Jonas Larsson den militära verksamheten i den västra delen av länet och i Skillingaryds läger. En historia som börjar med införandet av Karl XI:s indelningsverk på 1680-talet. Drygt nittio år senare, 1777, blev Skillingaryd den fasta mötesplatsen för Jönköpings regemente fram till 1914 då regementet flyttade in till nya kaserner på Ryhov i Jönköping men redan i samband med 1925 års försvarsbeslut lades regementet ner. Ansvaret för Skillingaryds läger och artilleriskjutfältet togs då över av A6.
Sven Engkvist tog sedan över och beskrev lägret mer i detalj. Inledningsvis fanns ingen nämnvärd infrastruktur på platsen. Vid regementsmötena, som avhölls på sommaren, var soldaterna förlagda i tält och officerarna var inkvarterade hos olika familjer i Skillingaryd. Den första byggnaden som uppfördes i det blivande lägret var nuvarande Mäss C. En byggnad från Skillingaryds by (byggd under 1830-talet) som flyttades till lägret under det tidiga 1850-talet och som kompletterades med två flyglar och en veranda. Under återstoden av 1800-talet tillkom efterhand i princip samtliga de byggnader som utgör den norra delen av lägret. Officerspaviljongen, Sjukhuset (senare expeditionsbyggnaden), ett flertal lägerhyddor (av vilka två fortfarande finns kvar), ett antal förrådsbyggnader samt de två kokhusen med mathallar. Skillingaryds läger är unikt på så sätt att samtliga typbyggnader finns kvar. Det som främst försvunnit är ett antal lägerhyddor som rivits eller flyttats till andra lägerplatser i landet. Skillingaryds läger är därför landets näst äldsta ännu i bruk varande militära läger- och övningsplats. Det är bara Ränneslätt i Eksjö som är äldre.
Sven Engkvist berättar om Skillingaryds läger.
Anders Leicht tog över och konstaterade att man i Skillingaryds läger i princip kan känna historiens vingslag från sent 1600-tal och framåt.
Artilleriet var till skillnad från infanteri- och kavalleriförband värvade förband och därför kasernförlagda sedan lång tid. Det svenska artilleriet bestod under den senare delen av 1800-talet av tre regementen, Svea, Göta och Wendes artilleriregementen, med detachement på flera slott och fästningar i riket, bland annat Jönköpings slott.
Det genom försvarsbeslutet 1892 nyuppsatta Andra Göta, eller Smålands artilleriregemente, A6, flyttade in i nybyggda kaserner i Jönköping den 6 april 1898. Samma år, den 6 juni, togs marken för Östra Lägret i anspråk och det första skottet på Skillingaryds skjutfält avlossades den 6 augusti samma år (alltså för 125 år sedan). Byggnaderna i Östra lägret uppfördes under åren 1900 – 1909. Nästan allt, utom sommarstallen, finns kvar än idag (stallen revs i slutet av 1970-talet).
1903 flyttades Artilleriets Skjutskola, ArtSS, till Skillingaryd och blev kvar där till 1948. Under de här 45 åren passerade artilleriets samtliga officerare igenom skjutskolan.
Efter Jönköpings regementes (I 12) nedläggning 1928 tog A6 ensamt över driften av Skillingaryds läger fram till regementets nedläggning 1985. I 12 i Eksjö tog då över ansvaret.
Under andra världskriget förlades fler reservofficerskurser till Skillingaryd. De förläggningar som fanns då var avsedda för verksamhet under sommarperioden och var därför inte vinterbonade. Verksamheten kom därför att flyttas till det västra, ursprungliga, lägret där det byggdes nya kompanibaracker, ny matsal och sjukhus.
Skillingaryds läger har en särskild plats i hjärtat hos alla A6:are och många andra artillerister. Här har artillerister, från flera regementen, under drygt 85 år tillbringat många utbildnings- och övningsveckor, sommar som vinter. Byggnaderna i lägret och själva skjutfältet är därför en del av artillerisjälen!
Många kanske säger att lägret och skjutfältet är som deras ”mammas gata”. Själv säger jag att det är snarare min pappas, och min farfars, gata. Min farfar Axel var anställd på A6 1918-1925, min far Lars-Erik (Lasse) började 1945 och jag själv började 1973. Min far och jag lämnade aktiv tjänst på A6 vid nedläggningsdagen den 30 juni 1985. Då var jag själv krigsplacerad på 4. fördelningshaubitsbataljonen som hade sina mobiliseringsförråd här i lägret, bland annat i den här byggnaden där ceremonin nu genomförs.
Skillingaryds läger är, sedan cirka 340 år, fortfarande i full drift. Det gläder en gammal artillerist!
Efter de tre anförandena överlämnade kamratföreningens vice ordförande ett bevis på att Bengt Nordenberg blivit utsedd till hedersmedlem i Kamratföreningen Smålandsartillerister.
Bengt Nordenberg tilldelas beviset på att han blivit utsedd till hedersmedlem i Kamratföreningen Smålandsartillerister.
Ceremonin avslutades med att Sven Engkvist, på Kamratföreningen Smålandsartilleristers vägnar, överlämnade budkaveln för vidare befordran till Skövde garnision där en ceremoni väntade på Axvalla hed.
Sven Engkvist överlämnar budkaveln för vidare befordran till Skövde garnision.
Text: Anders Leicht
Bild: Erik Axelsson, Ing 2
- Detaljer
- Kategori: 2023
STUDIERESA FMÖ 2023
När planen möter verkligheten
Onsdagen den tredje maj genomfördes en studieresa arrangerad av Ing 2 Kamrat- och Veteranförening till Skillingaryd för ett besök på FMÖ 2023. Utöver deltagarna från Ing 2 KVF och A6 KF så deltog ett par man från I 11 KF. Planen var att vi skulle se en övergång av vattendrag (Lagan/Fåglaforsdammen), ett grupperat stabskompani på ingenjörbataljonen, ett understödjande ingenjörkompani och eventuellt ett Archerförband.
Efter fika bänkade vi oss i Lägerhyddan Östra i Östra lägret och fick en genomgång av övningens upplägg i stort och läget för stunden. Den norrifrån framryckande brigaden hade Skåne som slutmål men på vägen var man tvungen att slå sig fram.
Den lede fienden hade luftlandsatt en bataljonsstyrka söder om Skillingaryds skjutfält, framryckt norrut, och tagit terräng på Hässlehultshöjden. Samtidigt hade E4 vid Skillingaryd och Klevshult gjorts oframkomlig (en spelad omständighet eftersom det inte fanns några naturliga hinder längs vägen).
Brigadens plan för att lösa detta var att binda fienden på Hässlehultshöjden med hjälp av ett skyttekompani ur den underställda amerikanska ingenjörbataljonen samtidigt som en mekaniserad bataljon gjorde en kringgående rörelse väster om Lagan/E4. Samtidigt skulle den egna ingenjörbataljonen slå en förbindelse över Lagan/Fåglaforsdammen ett stycke norr om Fransson Hill för att framryckningen skulle kunna fortsätta söderut.
Det amerikanska skyttekompaniet framryckte till fots söderut från Vaggerydsområdet, i östra delen av skjutfältet, ner mot Hässlehultshöjden.
Den egna mekaniserade bataljonen framryckte söderut, väster om E4 till Almesäng och därifrån skulle man anfalla österut längs med Kyrkvägen (ammunitionsförråden), över Malmstigen och Tofterydsvägen och sedan upp mot Hässlehultshöjden för att slå den fientliga styrkan. För att lösa detta var man tvungen att lägga minst en krigsbro över Lagan eftersom den enda bro som fanns på sin höjd klarade lättare fordon.
Den egna artilleribataljonen befann sig i området mellan Vaggeryd och Bondstorp för att understödja anfallsrörelserna.
Övningen var tillämpad och det gick därför inte att detaljplanera vårt besök. Det aktuella läget omöjliggjorde för oss att ta oss fram med vår buss på skjutfältet. Hur vi än skulle bära oss åt skulle vi möta de förband som framryckte söderut på fältet. Ett möte mellan buss och stora stridsfordon på de smala vägarna hade slutat med en bärgningsövning och trafikkaos. Motsvarande gällde för området där artilleribataljonen befann sig.
Det hela utmynnade i att vi transporterades till friluftsgården Bäckalyckan, mellan Vaggeryd och E4, där vi besökte ett grupperat stab- och trosskompani från ingenjörsbataljonen. Man kunde direkt konstatera att tillgången på maskeringsnät var god. Kompaniet var således väl dolt.
På väg in mot ingenjörbataljonens stabsplats mötte vår buss två fordon från den amerikanska ingenjörbataljonen. En förbandsinstruktör såg till att vi kunde mötas utan problem. Det främsta fordonet är en Humvee med en kulspruta i tornet. Bakom den skymtar ett Oshkosh-fordon med en utskjutningsanordning för en TOW-robot i tornet. De här två torde kunna sprida en hel del dålig stämning om fienden kommer för nära.
Foto: Lena Clarin.
Ingenjörbataljonens stabschef informerade om vad bataljonen gjort, vad som pågick för stunden och vad som planerades.
Bataljonens stabshytter var väl dolda.
Stabshytter och elförsörjning var av senaste snitt.
Bataljonsförbandsplatsen låg centralt inom kompaniet och var även den väl dold.
Under vårt besök övades mottagande av en helikopter 15 som hämtade en orderuttagare som skulle till brigadchefen. Friluftsgårdens fotbollsplan var en utmärkt landningsplats. Bataljonsstabens välmaskerade stabshytter syns i bakgrunden.
Foto: Lena Clarin.
Text: Anders Leicht
- Detaljer
- Kategori: 2023