Mötesreferat/Arkiv

Armén 500 år

Budkaveln passerade Skillingaryds läger

4 juni 2023

Den svenska armén firade 500 år 2023 och det högtidlighölls genom en budkavle som fördes genom Sverige, och genom Finland till en del, med avslutning på Karlbergs slott den 17 juni 2023.

Syftet med budkavlen var att uppmärksamma och högtidlighålla armén ur ett historiskt perspektiv och att tydliggöra hur geografiskt utspridd armén har varit under tidsperioden.

Budkavlen framfördes till förband och olika typer av regementsområden från försvarsbeslutet 1925 och framåt, såväl befintliga som nedlagda.

Budkavleceremonin. Från vänster, regementsförvaltare Robert Rylander, överstelöjtnant Jonas Larsson och Anders Leicht från Kamratföreningen Smålandsartillerister.

Ceremonin i Skillingaryds läger den 4 juni 2023 genomfördes i Miliseums lokaler. Närvarande var överstelöjtnant Jonas Larsson, ställföreträdande regementschef på Ing 2, regementsförvaltaren Robert Rylander Ing 2 som förde Ing 2 fana, Anders Leicht som förde Kamratföreningen Smålandsartilleristers standar samt Sven Engkvist från Miliseum (och medlem i vår kamratförening), som sig bör iförd uniform m/ä.

Övlt Jonas Larsson började med att beskriva bakgrunden till budkaveln och hur den förts genom landet. Därefter skedde det högtidliga överlämnandet av budkaveln till Kamratföreningen Smålandsartillerister som representerades av Sven Engkvist.

Övlt Jonas Larsson överlämnar budkaveln till Kamratföreningen Smålandsartillerister.

Efter budkavleceremonin beskrev Jonas Larsson den militära verksamheten i den västra delen av länet och i Skillingaryds läger. En historia som börjar med införandet av Karl XI:s indelningsverk på 1680-talet. Drygt nittio år senare, 1777, blev Skillingaryd den fasta mötesplatsen för Jönköpings regemente fram till 1914 då regementet flyttade in till nya kaserner på Ryhov i Jönköping men redan i samband med 1925 års försvarsbeslut lades regementet ner. Ansvaret för Skillingaryds läger och artilleriskjutfältet togs då över av A6.

Sven Engkvist tog sedan över och beskrev lägret mer i detalj. Inledningsvis fanns ingen nämnvärd infrastruktur på platsen. Vid regementsmötena, som avhölls på sommaren, var soldaterna förlagda i tält och officerarna var inkvarterade hos olika familjer i Skillingaryd. Den första byggnaden som uppfördes i det blivande lägret var nuvarande Mäss C. En byggnad från Skillingaryds by (byggd under 1830-talet) som flyttades till lägret under det tidiga 1850-talet och som kompletterades med två flyglar och en veranda. Under återstoden av 1800-talet tillkom efterhand i princip samtliga de byggnader som utgör den norra delen av lägret. Officerspaviljongen, Sjukhuset (senare expeditionsbyggnaden), ett flertal lägerhyddor (av vilka två fortfarande finns kvar), ett antal förrådsbyggnader samt de två kokhusen med mathallar. Skillingaryds läger är unikt på så sätt att samtliga typbyggnader finns kvar. Det som främst försvunnit är ett antal lägerhyddor som rivits eller flyttats till andra lägerplatser i landet. Skillingaryds läger är därför landets näst äldsta ännu i bruk varande militära läger- och övningsplats. Det är bara Ränneslätt i Eksjö som är äldre.

Sven Engkvist berättar om Skillingaryds läger.

Anders Leicht tog över och konstaterade att man i Skillingaryds läger i princip kan känna historiens vingslag från sent 1600-tal och framåt.

Artilleriet var till skillnad från infanteri- och kavalleriförband värvade förband och därför kasernförlagda sedan lång tid. Det svenska artilleriet bestod under den senare delen av 1800-talet av tre regementen, Svea, Göta och Wendes artilleriregementen, med detachement på flera slott och fästningar i riket, bland annat Jönköpings slott.

Det genom försvarsbeslutet 1892 nyuppsatta Andra Göta, eller Smålands artilleriregemente, A6, flyttade in i nybyggda kaserner i Jönköping den 6 april 1898. Samma år, den 6 juni, togs marken för Östra Lägret i anspråk och det första skottet på Skillingaryds skjutfält avlossades den 6 augusti samma år (alltså för 125 år sedan). Byggnaderna i Östra lägret uppfördes under åren 1900 – 1909. Nästan allt, utom sommarstallen, finns kvar än idag (stallen revs i slutet av 1970-talet).

1903 flyttades Artilleriets Skjutskola, ArtSS, till Skillingaryd och blev kvar där till 1948. Under de här 45 åren passerade artilleriets samtliga officerare igenom skjutskolan.

Efter Jönköpings regementes (I 12) nedläggning 1928 tog A6 ensamt över driften av Skillingaryds läger fram till regementets nedläggning 1985. I 12 i Eksjö tog då över ansvaret.

Under andra världskriget förlades fler reservofficerskurser till Skillingaryd. De förläggningar som fanns då var avsedda för verksamhet under sommarperioden och var därför inte vinterbonade. Verksamheten kom därför att flyttas till det västra, ursprungliga, lägret där det byggdes nya kompanibaracker, ny matsal och sjukhus.

Skillingaryds läger har en särskild plats i hjärtat hos alla A6:are och många andra artillerister. Här har artillerister, från flera regementen, under drygt 85 år tillbringat många utbildnings- och övningsveckor, sommar som vinter. Byggnaderna i lägret och själva skjutfältet är därför en del av artillerisjälen!

Många kanske säger att lägret och skjutfältet är som deras ”mammas gata”. Själv säger jag att det är snarare min pappas, och min farfars, gata. Min farfar Axel var anställd på A6 1918-1925, min far Lars-Erik (Lasse) började 1945 och jag själv började 1973. Min far och jag lämnade aktiv tjänst på A6 vid  nedläggningsdagen den 30 juni 1985. Då var jag själv krigsplacerad på 4. fördelningshaubitsbataljonen som hade sina mobiliseringsförråd här i lägret, bland annat i den här byggnaden där ceremonin nu genomförs.

Skillingaryds läger är, sedan cirka 340 år, fortfarande i full drift. Det gläder en gammal artillerist!

Efter de tre anförandena överlämnade kamratföreningens vice ordförande ett bevis på att Bengt Nordenberg blivit utsedd till hedersmedlem i Kamratföreningen Smålandsartillerister.

Bengt Nordenberg tilldelas beviset på att han blivit utsedd till hedersmedlem i Kamratföreningen Smålandsartillerister.

Ceremonin avslutades med att Sven Engkvist, på Kamratföreningen Smålandsartilleristers vägnar, överlämnade budkaveln för vidare befordran till Skövde garnision där en ceremoni väntade på Axvalla hed.

Sven Engkvist överlämnar budkaveln för vidare befordran till Skövde garnision.

Text: Anders Leicht

Bild: Erik Axelsson, Ing 2

Detaljer

Kategori: 2023

När planen möter verkligheten

Onsdagen den tredje maj genomfördes en studieresa arrangerad av Ing 2 Kamrat- och Veteranförening till Skillingaryd för ett besök på FMÖ 2023. Utöver deltagarna från Ing 2 KVF och A6 KF så deltog ett par man från I 11 KF. Planen var att vi skulle se en övergång av vattendrag (Lagan/Fåglaforsdammen), ett grupperat stabskompani på ingenjörbataljonen, ett understödjande ingenjörkompani och eventuellt ett Archerförband.

Efter fika bänkade vi oss i Lägerhyddan Östra i Östra lägret och fick en genomgång av övningens upplägg i stort och läget för stunden. Den norrifrån framryckande brigaden hade Skåne som slutmål men på vägen var man tvungen att slå sig fram.

Den lede fienden hade luftlandsatt en bataljonsstyrka söder om Skillingaryds skjutfält, framryckt norrut, och tagit terräng på Hässlehultshöjden. Samtidigt hade E4 vid Skillingaryd och Klevshult gjorts oframkomlig (en spelad omständighet eftersom det inte fanns några naturliga hinder längs vägen).

Brigadens plan för att lösa detta var att binda fienden på Hässlehultshöjden med hjälp av ett skyttekompani ur den underställda amerikanska ingenjörbataljonen samtidigt som en mekaniserad bataljon gjorde en kringgående rörelse väster om Lagan/E4. Samtidigt skulle den egna ingenjörbataljonen slå en förbindelse över Lagan/Fåglaforsdammen ett stycke norr om Fransson Hill för att framryckningen skulle kunna fortsätta söderut.

Det amerikanska skyttekompaniet framryckte till fots söderut från Vaggerydsområdet, i östra delen av skjutfältet, ner mot Hässlehultshöjden.

Den egna mekaniserade bataljonen framryckte söderut, väster om E4 till Almesäng och därifrån skulle man anfalla österut längs med Kyrkvägen (ammunitionsförråden), över Malmstigen och Tofterydsvägen och sedan upp mot Hässlehultshöjden för att slå den fientliga styrkan. För att lösa detta var man tvungen att lägga minst en krigsbro över Lagan eftersom den enda bro som fanns på sin höjd klarade lättare fordon.

Den egna artilleribataljonen befann sig i området mellan Vaggeryd och Bondstorp för att understödja anfallsrörelserna.

Övningen var tillämpad och det gick därför inte att detaljplanera vårt besök. Det aktuella läget omöjliggjorde för oss att ta oss fram med vår buss på skjutfältet. Hur vi än skulle bära oss åt skulle vi möta de förband som framryckte söderut på fältet. Ett möte mellan buss och stora stridsfordon på de smala vägarna hade slutat med en bärgningsövning och trafikkaos. Motsvarande gällde för området där artilleribataljonen befann sig.

Det hela utmynnade i att vi transporterades till friluftsgården Bäckalyckan, mellan Vaggeryd och E4, där vi besökte ett grupperat stab- och trosskompani från ingenjörsbataljonen. Man kunde direkt konstatera att tillgången på maskeringsnät var god. Kompaniet var således väl dolt.

På väg in mot ingenjörbataljonens stabsplats mötte vår buss två fordon från den amerikanska ingenjörbataljonen. En förbandsinstruktör såg till att vi kunde mötas utan problem. Det främsta fordonet är en Humvee med en kulspruta i tornet. Bakom den skymtar ett Oshkosh-fordon med en utskjutningsanordning för en TOW-robot i tornet. De här två torde kunna sprida en hel del dålig stämning om fienden kommer för nära.

Foto: Lena Clarin.

Ingenjörbataljonens stabschef informerade om vad bataljonen gjort, vad som pågick för stunden och vad som planerades.

Bataljonens stabshytter var väl dolda.

Stabshytter och elförsörjning var av senaste snitt.

Bataljonsförbandsplatsen låg centralt inom kompaniet och var även den väl dold.

Under vårt besök övades mottagande av en helikopter 15 som hämtade en orderuttagare som skulle till brigadchefen. Friluftsgårdens fotbollsplan var en utmärkt landningsplats. Bataljonsstabens välmaskerade stabshytter syns i bakgrunden.

Foto: Lena Clarin.

Text: Anders Leicht

Detaljer

Kategori: 2023

Tisdagsträffen den 2 maj var ett föredrag om ”Pop på Rigoletto på 60-talet”. Vi vägleddes på en musikalisk odyssé av Lars Östvall från Jönköpings läns folkrörelsearkiv.

Lars har en bakgrund med 25 år på Jönköpings läns muséum och därefter 15 år på folkrörelsearkivet. Mot slutet av tiden på länsmuséet började Lars, med ålderns rätt, att samla musikaliska minnen från 1960-talet. Allt underlättades när han började på folkrörelsearkivet. Där hittade han den ena skatten efter den andra när det gäller populärmusikens utveckling i Jönköping. En stor del var lokalpressens reklam och artiklar samt deras bildarkiv.

Föredragshållaren, Lars Östvall.

Den musikaliska resan började på 1920-talet med den då nya jazzmusiken. Under perioden fram till en liten bit in på 1960-talet bildades flera lokala jazzband som spelade på olika scener i Jönköping med omnejd. Här syntes vår egen trumpetare Göran ”Kongofrasse” Fransson på bilder från 50-talets mitt och framåt.

Vår trumpetare, Göran "Kongofrasse" Fransson.

Under 1950-talet kom rockmusiken och tog efterhand över en stor del av publiken, främst den yngre delen. De äldre generationerna förfasade sig över både den skräniga musiken och de unga fansens beteende. Men så har det väl alltid varit …..

1957 invigdes Folkets Hus på Brunnsgatan i Jönköping och två våningar ner under mark fanns en kongresshall som snart blev ett danspalats och döptes till Rigoletto. I våningen ovanför fanns en mindre sal som ursprungligen hette Påfågelsalen. Den döptes senare till Twistkulan. På Rigoletto anordnades dans minst en gång i veckan, i skarp konkurrens med danserna i Idrottshuset, även kallad Kåken. I den dragkampen drog Kåken så småningom det kortaste strået.

Föreståndaren på Folkets Hus var den driftige Stig Sjögren, vår egen Åke Sjögrens pappa. Han låg bakom det faktum att mängder av välkända band spelade på Rigoletto. Även band och artister som var mindre kända men som senare gjorde sig ett namn på alla världens scener.

Igenkänningsfaktorn och glädjen var stor bland åhörarna, även om Ulf verkade ha något mer allvarligt att tänka på när bilden togs.

Jönköpings läge har gynnat staden under lång tid. Gamla Riks-Ettan, numera E4:an, löpte genom staden och läget var på lagom pausavstånd mellan Stockholm och Köpenhamn vilket gjorde att det inte var svårt att övertala de mer kända banden att göra en spelning när de ändå passerade förbi. En annan effekt var, enligt Göran Fransson, att många av dåtidens duktigaste musiker, under sina pauser i Jönköping, såg till att dela med sig av sina kunskaper till de lokala musikerna. ”Det var den enda musikutbildning vi fick”, enligt Fransson.

Även om mycket kretsade kring Folkets Hus och Rigoletto så ska vi inte glömma bort Idrottshuset/Kåken och Folkets Park i Huskvarna. Bägge dessa ställen drog till sig kända och ännu inte kända artister. Ett lokalt band som inte bara spelade själva var Caretakers. Under 60-talet arrangerade de ofta spelningar, främst i Huskvarnaparken, med både kända band och de som var på uppåtgående.

En annan musikbefrämjande aktivitet i början av 60-talet var den så kallade Jazzverkstaden i Folkets Hus. Den gick ut på att lokala band fick ta över när huvudnumret för kvällen var slut och man fick hålla på till klockan 01 (något som det enligt vissa tänjdes på en aaaning).

Ett flertal lokala band startades i Jönköping under 60-talet. En del gick det bra för, andra hade en kortare karriär.

Fler glada åhörare.

En stor mängd mer eller mindre kända namn svepte förbi under föredraget, här är några:

• Sveriges Rock-Kung 1958, Sven ”Spinken” Johansson från Norrahammar.
• ”Bosses”, Jönköpings första rockband under ledning av Bo Andell.
• Tommy Steele och Rock-Ragge besökte Jönköping 1958.
• Cream, The Who, Fleetwodd Mac, Jeff Beck Group med Rod Stewart och Ron Wood. Bluesbrakers med John Mayall och Yardbirds med Jimmy Page. Även Eric Clapton besökte staden.
• Utöver de här världskända artisterna så passerade mängder av andra, svenska, artister igenom Rigoletto under åren men den här tidskriften har inte plats för en uppräkning av alla de namnen.

Så småningom tog den tilldelade tiden slut och Lars fick avrunda. Han avtackades av Bo Romedahl med regementets minnesbok.

Text: Anders Leicht

Foto: NG Olsson

Detaljer

Kategori: 2023