Höstens första aktivitet var omfångsmässigt liten (tre deltagare) men med ett större djup och allvar än en vanlig aktivitet.

Tisdagen den 23 augusti avreste ordföranden, vice ordföranden och vice redaktören till Kristianstadstrakten för att delta i avtäckandet av ett minnesmärke över den svenska Försvarsmaktens svåraste olyckhändelse efter andra världskriget, nämligen skjutolyckan på Ravlunda skjutfält den 16 april 1969. Vid olyckan omkom tre värnpliktiga och två skadades mycket svårt.

GU-bataljonen från A6 deltog i en större slutövning i Skåne där flera andra förband deltog. Övningen skulle avslutas med en större skarpskjutning med artilleri inom ramen för övningen. Vid skjutningen användes spränggranater, vilket vid den tiden var fullt normalt. 

 Freningen 1 b

15,5 cm haub F, även kallad ”fransyskan” eftersom den var en fransk konstruktion men där huvuddelen av pjäserna licenstillverkades vid AB Bofors. Just det här exemplaret står vid entrén till Artillerimuseet i Kristianstad (de har ytterligare en inne i pjäshallarna).

Olyckan skedde i samband med batteriernas sista eldöppnande innan det var dags för utryckning och drabbade 6. batteriet från A6 (15,5 cm haub F). I samband med att en granat skulle ansättas (laddas) briserade den inne i bakre delen på eldröret. Förmodligen när granatens koppargördel pressades in i eldrörets räfflor av kraften från ansättarstången (vilket var ett fullt normalt, och nödvändigt, förfarande). 8 kilo trotyl skickade 35 kilo metallsplitter rakt bakåt. Ni förstår själva effekten. De tre omkomna befann sig alla tre i ammunitionsupplaget rakt bakom pjäsen och de två svårt skadade var de som höll i ansättarstången.

 

Orsaken kunde ganska snabbt begränsas till det så kallade tändröret (sitter i spetsen på granaten), ett så kallat Öhkstidar m/51B urv (Ögonblickligt högkänsligt spetstidanslagsrör, urv står för urverk). På de här tändrören kunde man ställa in tiden från avfyrningen till när granaten skulle brisera och tiden var satt så att brisaden skedde på cirka 15 meters höjd över målet.

 

Tusentals tändrör i samma parti monterades isär och undersöktes och slutsatsen blev att båda de två säkerhetsdetaljer som skulle förhindra en för tidig brisad måste varit defekta för att granaten skulle kunna brisera i samband med ansättningen. Man hittade tändrör där den ena eller den andra av de här säkringarna var behäftade med fel men det hittades inget tändrör där bägge säkringarna var ur funktion. Sannolikheten för att bägge säkringarna skulle ha varit ur funktion i samma tändrör måste alltså ha varit mikroskopisk, men likväl så fanns den.

  Freningen 2 b

Trumpetaren blåser Smålands Artilleriregementes igenkänningssignal och Lennart Andersson saluterar med kamratföreningens standar.

 Minnesmärket är naturskönt beläget uppe på Brösarps backar, några stenkast från den verkliga olycksplatsen. Avtäckningsceremonin inleddes med Smålands Artilleriregementes igenkänningssignal på trumpet. Därefter spelades Smålands artillerigementes marsch innan ordföranden för Kamratföreningen Smålandsartillerister, Bo Romedahl, höll ett anförande. Han beskrev den förlust som drabbat de anhöriga men även värnpliktskamrater och befäl på kompaniet. Att det var just den aktuella pjäsgruppen som drabbades var en ren slump. Olyckan kunde ha inträffat vid vilket annat artilleriförband som helst. Bo beskrev även den kamp som de skadade fick föra under lång tid för att få ut en rimlig ersättning för sina skador. Personskadeskyddet var inte direkt imponerande på den tiden. Efter Bo lämnades minnesord bland annat av en man som vid händelsen var värnpliktig militärpolis och en av de första på plats. Därefter talade en läkare, som var under utbildning på Kristianstads lasarett, när de skadade kom dit. Han fick en särskild relation till den svårast skadade, Rune Stridh, som han följde till Runes bortgång.

 

Ceremonin avslutades med en kransnedläggning vid minnesmärket följt av psalmen ”Bred dina vida vingar” på trumpet.

 

Freningen 3

Det avtäckta minnesmärket med krans.

 Minnesmärket består av en mynningsbroms till en 15,5 cm haubits F, även kallad "Fransyskan", den pjäs som användes vid olyckan. Det är monterat på ett betongfundament som en gång i tiden var avsett för en antenn till ett luftvärnsbatteri Rb 67 Hawk som hade en skarp grupperingsplats på den aktuella platsen.

 Freningen 4

  Minnesplattan i närbild.

 

Från Kamratföreningen Smålandsartilleristers sida vill vi rikta ett tack till Artillerimuseet i Kristianstad för det arbete de lagt ner för att skapa detta minnesmärke.

 

Text och bild: Anders Leicht

Föredragshållare var förre officeren och läkaren Kjell Boman, kurskamrat på Karlberg med både ordföranden och klubbmästaren.

Kjell kallade sitt föredrag ”Hur kunde det bli så här?”, en omtumlande resa med oklart slut.

 Bild Freningen 11

Dagens föredragshållare, Kjell Boman.

 

Hans livsresa började trögt. Skolresultaten var väl ”sissådär” men han fick redan i tonåren pröva på olika branscher och det gav många erfarenheter. Som artonåring var han bland annat Sveriges yngste reseledare. 

När det var dags att göra värnplikten så hamnade han på I17 i Uddevalla och vantrivdes oerhört. Han klagade hos kompanichefen och hävdade att han ville ha något riktigt utmanande. Med hjälp av en fanjunkare på kompaniet omplacerades Kjell till Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg där han fick utmaningar så att det räckte. Intresset för det militära ökade och efter genomförd värnplikt förflyttades han till I16 i Halmstad.

Sen följde den sedvanliga utbildningsgången för en ung officer med Krigsskolan på Karlberg, truppslagsskolor och senare Militärhögskolan (Försvarshögskolan idag).

På truppslagsskolan i Kvarn träffade han på översten Torsten Tillman (TT) som gav honom en viktig lärdom. Vid tillämpade övningar ska man köra övningen ”i botten”. De övade ska inte veta när övningen slutar, de ska fortsätta agera till dess att övningsledaren avbryter. I verkligheten finns det ju inget slut. Det rullar liksom bara på.

Under åren på I16 började han, med regementschefens goda minne, läsa företagsekonomi och det ledde så småningom till att han 1981 sökte, och kom in, på läkarlinjen vid Lunds universitet.

Kjell hade nu fått kläm på det här med studier och blev klar läkare på fyra år. Han hamnade som militärläkare i Libanon 1985 (UNIFIL). Det väckte reslusten och han deltog därefter i FN:s fredsövervakande mission i Kashmir (UNMOGIP).

Någon gång efter millenieskiftet blev Kjell tillfrågad om han var beredd att leda Försvarets Sjukvårdscentrum i Hammarö. Först var han kallsinnig men när erbjudandet kryddades med en överläkarlön så nappade han. På det här jobbet fick han möjlighet att leda uppbyggnaden av en helt ny syn på sjukvård i stridssituationer.

Bild Freningen 12

 Auditoriet lyssnade andäktigt och ställde adekvata frågor.

 

2008 började en ny räcka utlandsmissioner. Första uppdraget var som brigadläkare i FN:s mission i Kosovo, följt av FN:s fredsframtvingande insats i Liberia. Därefter åter till Kosovo och så småningom blev det en FN-mission i Sudan. 

Men det slutade inte här. Åren 2013–2016 ingick han i NATO:s stab som ledde insatsen mot IS i Afganistan. Liksom i Liberia la Kjell stor vikt vid att utveckla fältsjukvården.

För att inte gå sysslolös mellan utlandsuppdragen utbildade sig Kjell även till dyk- flyg- och höghöjdsläkare och han var även djupt involverad i att skapa en kvalificerad sjukvårdsorganisation för SSG (Särskilda Skyddsgruppen) senare benämnd SOG (Särskilda Operationsgruppen) som vuxit fram ur FJS.

 Bild Freningen 13

Vår ordförande, Bo Romedahl, avtackar Kjell Boman för hans föreläsning.

Två timmar gick fort för det tjugotal medlemmar som närvarade. Föredraget avslutades med att Bo Romedahl tackade och överlämnade regementets minnesbok som ett tecken på vår tacksamhet.

 

Efter föredraget kallades Claes Göran Ekhall fram och förärades Kamratföreningens förtjänstmedalj i brons för sina mångåriga insatser som flitig skribent i vår tidskrift. CG avslöjade att han håller på att skriva en kriminalroman som utspelar sig vid en krigsförbandsövning på 80-talet där bataljonschefen blir mördad. Den kommer snart att släppas och det kommer att ske på någon lämplig plats på A6.

 Bild Freningen 14

Bo Romedahl läser upp motiven till varför Claes Göran Ekhall tilldelas Kamratföreningens förtjänstmedalj.

 

Text och bild: Anders Leicht

Vår ordförande, Bo Romedahl, fick nöjet att hälsa ovanligt många kamrater välkomna till dagens träff och kommenderade därefter med mäktig stämma ”givakt” varpå vi fick avnjuta regementets marsch. Bosse kommenterade därefter Rysslands aggressiva beteende och kriget i Ukraina och vi uttryckte alla vår bestörtning över vad som händer just nu.

 Bild Freningen 9

Ingemar Badman höll takten vid dagen övning

 

Dagen gäst, Ingemar Badman, hälsades hjärtligt välkommen. Ingemar är förutom att vara militärmusiker, kompositör och musiklärare även medlem i vår förening. Dagens ämnen var svensk militärmusik, försvarets marscher förr och nu samt Hemvärnets musikkårer.

Ingemar inledde med att vi fick lyssna på A6 igenkänningssignal. Vi fick sedan höra om militärmusiken historia, hur det började och hur den svenska militärmusiken har sett ut genom åren. Från början var det ett sätt att överrösta stridslarmet, kommandon gick inte fram, men signaler med horn eller trumpet var lättare att uppfatta. Militärmusiken användes också vi olika militära ceremonier samt som kontaktyta mot allmänheten i form av marschmusik vid militärparader eller vid konserter. Vi fick också veta att bastrumslagaren var en mycket viktig person i musikkåren, var inte han bra, så kvittade resten. De flesta av oss upplevde även ett visst mått av igenkännande, när vi fick lyssnade på revelj, tapto, igenkänningssignaler och marscher. som gjorde det hela än mer intressant. Vi fick även höra lite om en marschs uppbyggnad och om olika kompositörer.

 Bild Freningen 10

Intresserade åhörare som blev smått lyriska av att få lyssna på militärmusik.

 

Ingemar, som är mycket kunnig när det gäller militärmusik, visade sig även vara en duktig föredragshållare som gav oss en spännande och engagerande inblick i militärmusiken. Ingemar avtackades av vår ordförande med en blombukett och åhörarna gav honom en varm applåd.

 

Text och bild: NG Olsson

 

 

Kamratföreningen Smålandsartilleristers årsmöte genomfördes på Seniorernas Hus vid Torpaplan i Jönköping den 19 mars 2022.

Sven i modell

Innan mötet hann börja stal styrelsemedlemmen och Miliseumchefen Sven Engkvist all uppmärksamhet när han dök upp i en komplett kaptensuniform m/1873 (även kallad m/ä), inklusive artillerisabel, kartuschväska och käppi m/1880. Mycket stiligt. Foto: Göran Johansson.

När de 26 närvarande medlemmarna fotograferat färdigt kunde vår ordinarie ordförande Bo Romedahl öppna årsmötesförhandlingarna som inleddes med en parentation över de tjugo medlemmar som avlidit under 2021 och hittills under 2022.

Bo Romedahl valdes att leda årsmötet med Pille Nyquist som sekreterare. Björn Johansson och Ulf Gustafsson valdes till justeringsmän.

Bo föredrog sedan årsberättelsen och konstaterade att styrelsen inte precis blir yngre. På sikt måste en föryngring ske. Alla kan kanske inte hålla på så länge som Sven Engkvist, 29 år i styrelsen. Det blir svårslaget. Att den delen av årsberättelsen som brukar avhandla föreningens aktiviteter är ovanligt tunn berodde som vi alla vet på Coronan. Ett försenat årsmöte 2021 och firandet av föreningens 85 år hanns dock med under ett uppehåll i restriktionerna.

Auditoriet

En del av årsmötesdeltagarna. Foto: Anders Leicht.

Vår kassaman, Göran Johansson, föredrog och förklarade resultat- och balansräkningen. Vår ekonomi är god. Årsmötet beslutade sedan att årets resultat skulle överföras till räkningen för 2022.

Revisionsberättelsen lästes upp och den var utan anmärkningar. Revisorerna föreslog ansvarsfrihet för styrelsen avseende 2021 år verksamhet, vilket även årsmötet instämde i.

Efter lite diskussion beslutades att årsavgiften skulle vara oförändrad, 125 kronor.

Sen tog Krister Linnell från valberedningen över. Samtliga i styrelsen hade sagt sig vara beredda att kvarstå, vilket underlättade valberedningens arbete betydligt.

Bo Romedahl omvaldes som ordförande på ett år.

Styrelsemedlemmen Bo Mattsson omvaldes även han som styrelsemedlem på ett år.

Göran Johansson, Anders Leicht och Pille Nyquist omvaldes som styrelsemedlemmar på två år, till årsmötet 2024.

Lennart Andersson, Anders Gustafsson och Kurt Lindberg valdes 2021 som styrelsemedlemmar på två år, till årsmötet 2023.

Revisorerna Richard Ekstrand och Jan Knutsson, liksom revisorssuppleanterna Björn Johansson och Lars Holtz, omvaldes på ett år, till årsmötet 2023.

Och omval på ett år, till årsmötet 2023, blev det även för valberedningen med Krister Linnell (sammankallande,) Anders Broman och Tommy Kruth.

Efter att ett antal övriga frågor avhandlats kallade ordföranden fram Per Åke Ståhl. Bo tackade Per Åke för att han under en lång följd av år berikat vår tidskrift med glada berättelser om Sillens Vänners eskapader och nu senast flera beskrivningar om en FN-observatörs öden och äventyr. Bo avslutade med att tilldela Per Åke föreningens förtjänstmedalj i brons, vilket var en total överraskning för honom.

Per ke fr medalj

Per Åke Ståhl får föreningens förtjänstmedalj i brons som ett tecken på föreningens uppskattning av hans långa gärning med årliga artiklar om bland annat Sillens Vänner. Foto: Göran Johansson.

Ytterligare tre bronsmedaljer kommer att delas ut vid senare tillfälle till Claes Göran Ekhall, Anders Boman och Peter Waldener (Ing 2). Claes Göran och Anders får sina medaljer för ett flertal informativa och muntra artiklar i tidskriften och Peter får sin för sitt viktiga stöd till föreningen.

Slutligen tilldelades Rune Hall föreningens silvermedalj för sitt långa och trägna arbete som ordförande för Club A6, föreningens nu nedlagda satellit i Stockholm. Även Rune kommer att få sin medalj vid ett senare tillfälle.

Därefter avslutades årsmötesförhandlingarna och medlemmen, tillika Chefen Ing 2, Michael Ginér tog vid. Han började med att berätta om sin något krokiga väg till att bli yrkesofficer och så småningom chef för Ing 2. Det kanske inte är allom bekant men han började som artillerist, på A1.

Bo och Michael

Föreningens ordförande, Bo Romedahl och dagens föredragshållare, tillika medlem, överste Michael Ginér. Foto: Göran Johansson.

Han berättade om utmaningarna med att uppfylla den senaste försvarsbeslutet. Att sätta upp ett flertal nya regementen är inte snutet ur näsan. Det tar flera år att få fram duktiga utbildare till de här förbanden.

Michael kom även in på fältarbetsfunktionen inom Försvarsmakten. Den levde länge en tynande tillvaro men vid den stora försvarsmaktsövningen Aurora insåg många politiker att funktionen är ett måste i ett land med så mycket vatten som vårt.

Han kom även in på försvarsbeslutet 2019 ur en annan synvinkel. I beslutet sägs att ”ett väpnat angrepp på Sverige kan inte uteslutas”. Som ett resultat av detta återuppstod P 18 på Gotland men vad många inte kände till var att man redan med början 2014 ständigt hade förband som övade på ön. Man ”smög” alltså igång en verksamhet som så småningom blev ett permanent förband. Den stora grannen i öster, som brukar ha synpunkter på sådant, stod plötsligt inför ett fullbordat faktum.

Slutligen kom Michael in på den ”militära specialoperationen” i Ukraina. Rysslands anfallskrig har ställt hela den Europeiska säkerhetsordningen på ända. Han förklarade även att ”ryssarna gör alltid vad de sagt att de ska göra”, kanske inte i morgon eller i övermorgon, men om några år. Det enda som är säkert är att de kommer att göra det.

Vår ordförande tackade för föredraget och överlämnade en blomsterkvast som ett tecken på vår uppskattning. Därefter blev det lunch för de som så önskade och åkte alla hem till sitt.

Text: Anders Leicht