Fredagen den 4 november var det traditionell kransnedläggning vid A6 begravningsplats på Östra kyrkogården.

 Bild kyrkogrden 1

Våra bortgångna kamrater hedrades med en tyst minut.

Vår förenings ordförande, Bosse Romedahl, började med att hälsa ett 20-tal medlemmar välkomna till ceremonin.

Regementets marsch spelades och Bosse inledde därefter, denna gråa och något kyliga novemberdag, med att erinra om de kamrater som inte längre finns ibland oss genom att läsa upp namnen på de som lämnat vår krets under året och pålyste därefter en tyst minut för att hedra deras minne. Därefter följde en kransnedläggning och Göran Franssons trumpet ljöd stämningsfullt över nejden. Efter avslutad ceremoni bjöd Svenska kyrkan på kaffe med dopp.

Bild kyrkogrden 2

Göran Fransson avslutade minnesstunden med att blåsa Arméns tapto.

Text: NG Olsson, Foto: Lena Clarin.

Höstens sista tisdagsträff, den 1 november, lockade hela 34 kamrater, Vi besöktes av Leif Ockander som berättade om ”Kloka gubbar” i Jönköping med omnejd. Leif, som arbetat många år som läkare på länssjukhuset Ryhov i Jönköping, tog oss med på en resa som idag, med vår mycket välfungerade högteknologiska sjukvård, kan kännas lite främmande.

Elis Sandberg, senare känd som ”THX-doktorn”, arbetade som veterinär i Aneby och fann i början på 1930-talet, när TBC var vanligt förekommande på nötboskap, att thymuskörteln var hopfallen och tömd på lymfocyter på dessa djur.

Efter att ha gjort kliniska försök på marsvin, som ympades med TBC och sedan behandlades med thymusextrakt fick Elis Sandberg en idè att thymus innehåller en tillväxthämmande faktor som skulle kunna påverka cancerceller. Efter ytterligare försök var så THX fött. Vi fick höra om hur THX tillverkades avkalvbräss från gödkalvar.

Det skapades en hysteri kring THX efter en artikel i Expressen 1952 där rubriken var ”Svensk forskare funnit nytt medel mot cancer". Tvivlet från den etablerade vetenskapen var stort och både Medicinalstyrelsen, och sedan även Socialstyrelsen, kom fram till att THX var verkningslöst. Men Elis Sandberg kämpade på och människor i tusental besökte kliniken i Aneby. 1975 fanns det 14 kliniker i Sverige och 1984 var det 600 kliniker i Tyskland. 1987 godkändes THX som naturläkemedel och 1991 som frilistat läkemedel. Elis Sandberg avled 1989 och sonen Göran tog över. År 2000 stängde kliniken för gott.

 IMG 3733

Leif Ockander i berättartagen.

 

Doktor Herman Hjorton kom som ung läkare till Huskvarna 1903. Han blev mycket populär i Huskvarna och om nöden var tydlig tog han inte betalt utan ibland kunde han i stället lägga en sedel under kudden när han gick.

Efter första världskriget 1918 drabbades många Huskvarnabor av spanska sjukan. För att lindra och bota efterdyningarna av sjukdomen tog han fram ett pulver, som var både uppiggande och smärtlindrande, och gav det till de drabbade som upplevde att de kände sig bättre. Pulvret ” Hjortons pulver” innehöll 0,5 g fenazon, 0,5 g fenacetin och 0,15 g coffein. Allt var frid och fröjd och spanska sjukan klingade av. Doktorn fyllde 50-år och uppvaktades av Huskvarnaborna som den kändis han var men 1923 inträffade den stora katastrofen, doktorn avled i en hjärtattack när han cyklade till ett patientbesök.

30 år senar kom Dr Hjortons namn åter på allas läppar. Arbetarna på Husqvarnafabriken märkte att pulvret hjälpte mot värk och trötthet och i kombination med ackordsarbete var det uppiggande medlet bara positivt.

Försäljningen sköt i höjden och apoteken, inte bara i Huskvarna, fick fullt upp. På 1950 talet var det som mest 8 tusen påsar, eller "sippor" som de kallades, som såldes. Det man inte visste då var att fenacetinet omvandlades till morfin i kroppen och gav precis som alla ”missbruk” ett beroende och tillhörande abstinens. (Miss-)bruket av Hjortons pulver spred sig dessbättre inte utan förblev bara lokalt förekommande i Huskvarna.

Företagsläkaren på Husqvarna Vapenfabrik, Dr Grimlund, reagerade så småningom på att antalet individer som avled i uremi (njursvikt) var ovanligt högt.

Han hade också noterat en artikel publicerad i Schweiz om misstänkt ett samband mellan uremi och fenacetin. Dr Grimlund stötte på starkt motstånd i sitt arbete med att utreda sambandet. Huskvarnaborna ville ha kvar sitt Hjortons pulver och det visade sig att han verkligen gav sig ut på minerad mark. Dr Grimlund lyckades till slut och 1961 blev alla fenacetinpreparat receptbelagda.

”Flahultarn” Sven Ingemarsson kom från en familj med kloka gummor och dito gubbar, så klokskapen låg i släkten. När fadern dog 1906 tog Sven över verksamheten. Han specialiserade sig till en början på sårbehandling och en speciell salva. Men det som skulle göra honom mest känd var den så kallade ”Supen”

Han titulerades sig själv som botare eller naturläkare. Supen som ansågs kunna bota de flesta infektioner gavs av honom personligen i köket i Flahult. Det var en brun simmig vätska med en bitter smak av örter. Receptet var och är fortfarande okänt.

Direkt efteråt fick man en polkagris eller bröstkaramell för att den rätta smaken skulle döljas. En läkare lär 1916 erbjudit 200 kr för receptet, mycket pengar på den tiden.

Leif Ockander funderade över om ”Supen”, som var brun och lite grumlig, möjligen kunde innehållit mögel, det kunde i så fall vara någon form av antibiotika före penicillinets tid??

Sven kunde vara brysk när det inte passade honom. En ung herrgårdsfröken sökte honom då hon kände sig alltmer olustig och hade diverse krämpor. Efter att lyssnat på hennes berättelse reste sig Sven – ”Här behövs inga mediciner, här behövs glatt karlsällskap!”. Konsultationen var därmed slut.

Det var tufft ibland och Flahultarn blev åtalad för otillåtet utövande av läkekonst samt för brott mot apotekstadgan och det förekom att läkare kallade honom ”Hjälplös”. Sven kontrade med ”Mot avundsjuka finns ingen bot". Allmänhet och politiker ville att han skulle legitimeras och ansökan skickades in. Avslag!  Motivering: ”Icke behov av ytterligare läkartjänst på orten”. Verksamheten fortgick men 1956 blev Sven sjuk och han avled den 26/4 1956.

 Efter avslutat föredrag tackades Leif, med rungande applåder, för ett mycket intressant och spännande föredrag. Vår ordförande avtackade Leif och överlämnade A6 Minnesbok.

 

Text och foto: NG Olsson

Höstens andra tisdagsträff genomfördes den fjärde oktober och vår medlem Claes-Göran Ekhall berättade om ett SIDA-projekt i Ukraina som han var delaktig i.

C-G (som han allmänt kallas) berättade inledningsvis att han efter genomgångna skolor kom tillbaka till A6 som fänrik 1966 och direkt kastades in i hetluften. Sen fortsatte han den normala befordringsgången fram till dess att regementet lades ner och han gick vidare till andra uppgifter inom Försvarsmakten.

Ukraina 1

C-G Ekhall i berättartagen.

Projektet han berättade om började 2004 och avsåg att förstärka den civila beredskapen i Ukraina och pågick fram till 2017. SIDA stod för finansieringen och verksamheten på plats i Ukraina hanterades av Civilförsvarsförbundet, där C-G var medlem. Man kom huvudsakligen att befinna sig i Ivanov-Frankivsk oblast (län) som ligger i sydvästra Ukraina på gränsen till en bergskedja som är en utlöpare både till Alperna och Karpaterna. Den högsta toppen är jämnhög med Kebnekaise, heter Hoveria och är 2 061 meter hög. Den har utsatts för inlandsisens nedslipande påverkan och var därför mer avrundad, och därmed betydligt lättare att bestiga, än Kebnekaise. C-G har bestigit båda så han visste vad han talade om.

Ukraina är till ytan den näst största staten i Europa efter Frankrike (Ryssland oräknat eftersom en stor del ligger i Asien) och har cirka 44 miljoner invånare (sjätte största befolkningen i Europa, Ryssland oräknat). Landet är uppdelat i 24 oblast (län) och en autonom republik (Krim, som sedan 2014 är ockuperat av Ryssland). Landet är mycket beroende av rysk naturgas för främst uppvärmning, vilket har blivit ett problem. En majoritet av invånarna bekänner sig till någon av de två inhemska ortodoxa kyrkorna.

Det är stora skillnader mellan storstäderna och landsbygden. I storstäderna lever man i stort sett ett ”västliv” medan man på landsbygden lever mycket enkelt och spartanskt.

Själva projektet gick ut på att informera om hur vi i Sverige har byggt upp den civila beredskapen genom samverkan mellan myndigheter och frivilligorganisationer. Vid starten av projektet visade sig Ukraina vara väldigt påverkad av det gamla Sovjetsystemet. Staten skulle sköta allt och ingen tog några egna initiativ. Man gjorde det man blev tillsagd och inte mer. Myndighetsrepresentanter ställde sig frågande till varför man gjorde som man gjorde i Sverige.

En framgångsfaktor var att man hade en tolk som översatte mellan svenska och ukrainska. Tolken var född i Ukraina men hade varit utbytesstudent i Gislaved under gymnasietiden och lärt sig om svenska förhållanden och svenska språket.

Vid en av resorna till Ukraina deltog representanter både för myndigheter, kommuner och frivilligorganisationer för att beskriva den svenska modellen. Från Länsstyrelsen i Jönköpings län deltog vår styrelsemedlem Kurt Lindberg i egenskap av beredskapsdirektör på Länsstyrelsen. Den stelbenta (sovjetiska) inställningen svängde så småningom och man anammade ett mer västligt sätt att se på samverkan mellan frivilligorganisationer och myndigheter.

Projektet satsade på att organisera och utbilda frivilliga räddningsgrupper i första hjälpen och man la stor vikt vid samverkan med stat, kommun, polis och militär. Man utbildade även i att möta människor i kris och hanteringen av sårbara grupper (barn och äldre). Det genomfördes även tillämpade övningar där främst de yngre deltagarna ville ha ”extra allt”. När man planerade olika scenarier visade det sig att det mesta gick att ordna, deltagarna och andra berörda var flexibla och uppfinningsrika, allt gick att ordna. Det övades med liv och lust på olika scenarier, discoteksbränder, järnvägsolyckor och terrorattentat. En stor och viktig aktör var, och är, Röda Korset, som samordnar en stor del av frivilligverksamheten. En viktig resurs nu när stora delar av Ukraina utsätts för Rysslands terrorbombningar av civilbefolkningen.

Ukraina 2

En tredjedel av de närvarande medlemmarna under intensivt lyssnande.

C-G gick därefter över till läget efter den 24 februari. Röda Korset i Ukraina har främst tagit på sig att hjälpa det stora antalet flyktingar som lämnat landet, främst kvinnor, barn och äldre, totalt cirka sju miljoner. Man hjälper även de som flytt inom landet, främst till västra Ukraina. Man har sex till sju miljoner internflyktingar. Röda Korset hanterar även inkommande transporter med nödhjälp och agerar med räddningsgrupper vid ryska terrorbombningar.

Därefter beskrev C-G en del avgörande händelser under de strider som utspelat sig. Den i mars massmedialt uppmärksammade jättekolonnen med fordon som var åtskilliga mil lång var i grund och botten ett resultat av att Ukraina sprängde en viktig bro över floden Irpin (vid samhället med samma namn) väster om Kiev. Det ledde till att de ryska anfallstäterna körde fast eftersom det inte fanns så många övergångar över floden Irpin i kombination med att marken längs floden var mycket sank. Samtidigt tryckte bakomliggande förband på framåt, huvudsakligen längs vägarna, och utsattes för en förödande bekämpning med artilleri, pansarvärnsrobotar, närpansarvärn och drönare (både beväpnade och obeväpnade). Ukraina hade dels egenproducerade vapen, dels fick man stora sändningar med pv-robotar och andra pv-vapen från olika västländer. I det här sammanhanget stack den USA-tillverkade Javelin och den svensk-brittiska Rb 57/NLAW ut eftersom det var så kallade ”fire and forget-vapen”. Det var bara att rikta och trycka av, sen skötte sig roboten själv. Bägge var takverkande, de angrep det svagare pansaret på stridsvagnarnas ovansida. Detta i kombination med att de ryska stridsvagnarna hade sin ammunition lagrad i tornet ledde till många spektakulära ”kast med litet stridsvagnstorn” när ammunitionen exploderade.

Det är ingen överdrift att påstå att den ryska stridstekniken var mycket stelbent medan ukrainarna, med stor flexibilitet och uppfinningsrikedom, använde sig av dels ny teknik, dels ett västligt manövertänkande i striderna. Under striderna erövrade Ukraina ett stort antal ryska stridsvagnar, stridsfordon och artilleripjäser, något som har fortsatt under hela kriget. Ryssland lär därför vara den största leverantören av materiel och ammunition till den ukrainska armén.

På artillerisidan så hade Ukraina inledningsvis stora resurser, om man bortser från ammunitionstillgången. All artillerimateriel var ett arv från Sovjettiden och erövrade pjäser och ammunition kunde direkt slussas in i de egna förbanden. Men det räckte inte. Man har därför tagit emot både pjäser och ammunition från olika västländer. De här pjäserna är mycket modernare än de som både Ryssland och Ukraina disponerade. Rörligheten, räckvidden och möjligheten att undkomma artilleribekämpning har förbättrats och specialammunition som till exempel Excalibur och Bonus-liknande granater har höjt precisionen högst avsevärt. USA har därtill överlämnat ett mindre antal HIMARS- och MLRS-system, inklusive ammunition, till Ukraina (Den hjulgående HIMARS=HIgh Mobility Artillery Rocket System. Den bandgående MLRS=Multiple Launched Rocket System. Bägge systemen använder samma ammunition). Det här är avancerade raketartilleripjäser där den enskilda raketen är GPS-styrd, precisionen är därför ”mycket hög” (inom någon meter). Räckvidden, med den ammunition man hittills har fått från USA, är ungefär åtta mil, något man utnyttjat för att framgångsrikt bekämpa ryskt artilleri, underhållsdepåer och ledningsplatser. Det finns även raketer till de här systemen med en räckvidd på 30 mil, men det är oklart om Ukraina fått några sådana, än.

Ukraina 3

C-G Ekhall avtackas av föreningens ordförande. Varför en bild på Mäss C ligger på filmduken är något som bara de närvarande känner till.

 

Text: Anders Leicht

Bild: NG Olsson

Höstens resa styrdes den 20-21 september mot Karlskoga och Bofors industrier.

Vi var tretton Smålandsartillerister och en tidigare kustartillerist (numera amfibie) som reste mot Karlskoga på morgonen den 20 september. Efter ett uppehåll på ett fik vid torget i Askersund anlände vi till Karlskoga Folkhögskola helt enligt tidsplanen och intog våra rum. Antalet Smålandsartillerister hade då ökat till fjorton eftersom Vide Vestholm anslöt från Stockholm.

Efter lunch kom Ulf Einefors och ledde oss till Bofors fabriksområde. Företaget har många olika sorters besök och hade ordnat en utmärkt anläggning för att kunna ta emot alla slags besök.

Ulf började med att berätta lite om sin bakgrund. Han började på A6 1976 och var mitt i karriären när nedläggningen av A6 var ett faktum. Han placerades då på A9 i Kristinehamn men blev inte långlivad där. Redan 1986 bytte han arbetsgivare och började arbeta för Bofors AB, på skjut-/testfältet.

Freningen 8

Ulf Einefors, ursprungligen A6:are, guidade oss föredömligt under våra två dagar i Karlskoga/Bofors.

Det vi känner som ”Bofors” ingår nu i en världsomspännande koncern som heter BAE Systems. BAE innehåller ett flertal dotterbolag. I Sverige ingår, utöver Bofors, både Hägglunds i Örnsköldsvik och tidigare SAAB-företag, alla med olika specialkompetenser inom vapentillverkning. Hägglunds bygger fordon och SAAB-företagen bygger företrädesvis robotar.

BAE Systems har en omsättning på 260 miljarder kronor och sysselsätter cirka 90 000 anställda över hela världen.

Verksamheten vid Bofors i Karlskoga består huvudsakligen av montering av olika system. Underleverantörer levererar delarna som monteras i fabriken. Det tillverkas även ammunition i Karlskoga och det är en verksamhet som ökar.

För tillfället ligger tyngdpunkten på fartygsartilleri, främst Bofors 57 mm allmålskanon som skjuter cirka 240 skott/minut med en räckvid på cirka 15 kilometer. Man erbjuder även en 40 mm allmålskanon som skjuter 300 skott/minut.

På ammunitionssidan tillverkas både Bonus och Excalibur. Bonusgranaten innehåller två substridsdelar som skjuts mot pansrade mål. Ovanför målet släpper granaten ut de två substridsdelarna (RSV) som sedan autonomt söker upp mål inom bekämpningsområdet. Av naturliga skäl är de här RSV-laddningarna takverkande, vilket har visat sig (Ukraina) vara synnerligen effektivt. Excaliburgranaten är en precisionsgranat med en räckvidd upp mot 50 kilometer. Hälften av alla granater träffar inom två meter från angiven målpunkt, resten är inte långt borta. Vi som skjutit 15,5 cm spränggranater kan lätt föreställa oss effekten!

Efter Ulfs genomgång tog vi en gofika i en näraliggande lokal. Då hade Anders Boman anslutit och förärades kamratföreningens bronsmedalj för sina positiva och roande berättelser från både A6, Skillingaryd och Indien.

Freningen 9 Bo Romedahl läser upp motiveringen till varför Anders fick sin medalj.

Freningen 10

Stolt medaljör.

 

Därefter följde ett studiebesök i en av företagets monteringsanläggningar. Där monterades den ovan nämnda 57 mm fartygskanonen samtidigt som ett antal Archerpjäser var inne för översyn. Vi kunde alla konstatera att Archer´n är ett riktigt monster när man kommer nära. Trots det förflyttar den sig tämligen smidigt. Besöket i monteringsanläggningen avslutades med en visning av ett alternativ till Archer. Samma pjäsdel som sitter längts bak på Archer kommer att monteras på en fyraxlad (8-hjulsdrift) MAN-lastbil. Spännande att se alla konstruktionsdetaljer. Det är stora krafter som ska hanteras!

Backa 1

A6-kamrater uppställda framför en Archer. Som ni kan se är pjäsen ett riktigt "monster", mycket större än vad man kan tro.

Foto: Mats Afzelius.

 

Efter besöket på Bofors fabriker avrundades dagen med en gemensam middag. Glatt humör och högt i tak. Många anekdoter och skrönor luftades innan vi kröp till kojs.

 Freningen 11

Glada miner vid den gemensamma middagen.

 

Tisdagen började med ett besök på Bofors Industrimuseum. Museet drivs helt ideellt och två tidigare boforsare guidade oss igenom utställningarna. Bofors industrier började 1646 (under drottning Kristinas tid) med att ett järnbruk startades vid Timsälven. De första två hundra åren bestod tillverkningen huvudsakligen av stångjärn som fraktades till Kristinehamn på slingrande vattenvägar. Den sista milen gick transporten på land. En av Sveriges första järnvägar, med hästdragna vagnar, ersatte vägtransporten från 1850 och så småningom blev banan en del av Inlandsbanan.

Den första kanonen tillverkades i Bofors 1883 i konkurrens med Finspångs bruk. Bofors drog snart det längsta strået tack vare ett starkare eldrörsstål. 1886 kom Arent Silfversparre till Bofors som konstruktör. Han blev så småningom överingenjör och teknisk chef för hela bruket. Silfversparre är mest känd för att han konstruerade den revolutionerande ogivalskruven som höjde både säkerhet och eldhastighet för kanonerna. Han stod bakom de flesta kanoner som levererades till svenska marinen och kustartilleriet i slutet av 1800-talet. Dessvärre omkom Silfversparre 1902, 45 år gammal, vid en skjutolycka med en pjäs som han själv inte hade konstruerat.

1894 köpte Alfred Nobel Bofors bruk och det ledde till en produktionslinje för krut och sprängmedel. Så småningom ledde detta även till att allehanda kemisktekniska produkter producerades. När Nobel avled 1896 drevs bruket vidare av driftiga personer ur den dåvarande företagsledningen.

 Freningen 12

Silfversparres ogivalskruv som vi känner igen från vår egen ”fransyska”.

Rundvandringen fortsatte sedan med visning av mer nutida Boforsprodukter, bland annat 40 mm luftvärnsautomatkanoner där den ursprungliga konstruktionen fortfarande är i bruk. En hall var fylld med olika Boforstillverkade kanoner och andra vapen som många av oss kände igen.

Freningen 13

Efter turen i museet smakade det bra med en fika i det sköna höstvädret utanför museet.

Vi avslutade dagen vid Alfred Nobels skjutbana eller ”Tuggen” som den kallas lokalt. Även här har en ideell förening lagt ner mycket arbete med att frilägga en anläggning som lämnats för fäfot och blivit helt övervuxen.

Freningen 14

Översiktsbild av ”Tuggenområdet”. Den så kallade "Tuggen" var en jättelik flistugg som användes för att tugga träflis under båda världskrigen när tillgången på stenkol till produktionen var dålig.

 

På den här platsen provsköts flera olika kanoner och fundamenten de var fästa vid hade frilagts. En spontan reaktion var att SäkI inte kan ha varit aktuell när platsen anlades. De blinderingar som fanns kändes inte direkt säkra.

Freningen 15

Olika pjästyper uppställda på skjutplatsen.

 

Freningen 16

De frilagda fundamenten, med den gamla tallen i bakgrunden.

 

I samband med en leverans av en bergskanon 1922 uppstod ett behov av att testköra hela pjäsen för att kunna verifiera hållbarheten. Av den anledningen byggdes en så kallad körbana vid skjutplatsen där man kunde genomföra riktiga uthållighetsprov för underlavetter och hjul. Även den här banan har frilagts så att den syns bra idag.

Freningen 17

Informationstavla om körbanan.

 

Dagens sista programpunkt var en information om nyetableringen av A9 i Kristinehamn. Övlt Sven Antonsson som är etableringsansvarig stod för informationen. Sven är i grunden A9:are och bor dessutom i Kristinehamn.

Bild Sven Antonsson

Övlt Sven Antonsson, etableringsansvarig för nygamla A9.

Foto: Victoria Cassersten, A9.

 

Enligt den plan som föreligger i försvarsbeslutet ska A9 vara etablerat och i drift vid utgången av 2029. Det innebär att verksamheten ska påbörjas i det nya etablissemanget redan i början av samma år. En effekt av detta är att utbildning av värnpliktiga kommer att påbörjas i Villingsberg några år innan dess, omkring 2027. Erforderliga nybyggnationer i lägret kommer att påbörjas så snart som det är möjligt.

Tiden fram till 2029 kommer att användas till att bygga det nya regementsområdet och de anordningar som behövs ute på närövningsfältet.

Nuläget är att man i grova drag har bestämt sig för i vilket område som kaserner och närövningsfält ska ligga. Det tidigare kasern- och närövningsområdet, Presterud, har förkastats bland annat på grund av att den måste köpas tillbaka, dels på grund av den bebyggelse som krupit närmare genom åren och omöjliggör en eventuell utökning. Huvuddelen av marken för det nya området ägs idag av statliga skogsägare och Kristinehamns kommun vilket underlättar övertagandet. Nästa steg är att fastställa den mer exakta platsen för själva regementsområdet för att sedan kunna gå vidare med byggplaner, upphandlingar och erforderliga miljöprövningar med mera.

 Freningen 18b

A9:s tilltänkta område är angivet i rött och det gamla i blått.

 

Det enda smolket i bägaren just nu är de fjorton vindkraftverk som finns på det tilltänkta närövningsfältet. Kruxet med dem är att de har ett riskområde på 300 meter kring varje verk. Vindkraftverken bör därför vara borta 2029 och det ger en respit på sju år. Fram till dess bör det vara möjligt att finna en lösning tillsammans med kraftverksägaren. Därutöver finns två permanentbostäder som måste lösas ut.

I likhet med övriga föredragshållare och guider fick även Sven Antonsson regementets minnesbok som tack för sin insats. Därefter anträddes hemfärden och vi nådde A6 helt enligt tidsplanen.

Text och bild: Anders Leicht