Grundat i Försvarsmaktens omvärldsanalys intill 2035 har ÖB nu lämnat underlag till regeringen, dels inför kommande försvarsbeslut, och dels för Försvarsmaktens långsiktiga strategiska inriktning. Förutsättningarna för att Försvarsmakten skall kunna lösa sina uppgifter 2025-2035 beskrivs i sammanfattning så här.
Den framtida operationsmiljön i Östersjöområdet karakteriseras av ökande osäkerhet. Rysslands militära förmåga ökar och agerandet i Östersjöområdet är tidvis oförutsägbart. Ryssland har på senare tid flyttat fram sina positioner, inte minst de militära, för att hävda starka intressen i Östersjöområdet. I övriga Europa pågår politiska förändringar, bland annat mot ökad nationalism och protektionism vilket ytterligare ökar den säkerhetspolitiska osäkerheten.
Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling pekar på behov av långsiktiga beslut om större förändring av Försvarsmaktens förmågor. Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.
Försvarsmaktens analys pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas. Dessa fyra förhållanden är:
- Ryssland planerar att öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå.
- Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.
- Sverige blir oundvikligen påverkat om en väpnad konflikt i Östersjöområdet uppstår.
- Hydbridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar.
Dessa fyra förhållanden ligger till grund för Försvarsmaktens fortsatta arbete.
För det första är den ryska ambitionen enligt planen att fortsätta öka den militära förmågan i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga, med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå, successivt nedgår i samma period. Sammantaget innebär det att de militära styrkeförhållandena efterhand förskjuts i ännu högre grad till rysk fördel.
Dessutom ger Ryssland intryck av att sträva efter att förändra rådande säkerhetspolitiska ordning både globalt och regionalt. Till erfarenheter av Rysslands agerande ska läggas att Europa utsätts för flera parallella och samverkande påfrestningar som migration, terrordåd och ekonomisk press. Sammantaget innebär det att risktagningen ökar betydligt i perioden efter 2020.
För det andra bedöms operationsmiljön i Östersjöområdet i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser såväl ett angrepps syfte som omfattning och karaktär. Ett angrepp syftar sannolikt i första hand till att förneka annan part handlingsfrihet. Konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling. Sammanfattningsvis innebär detta att hoten blir svårare att identifiera, mer komplicerade att hantera och att hotbilden blir mer mångfacetterad. Försvarsmaktens förmågor behöver utvecklas för att kunna lösa ställda uppgifter i den framtida operationsmiljön.
För det tredje konstateras att även om sannolikheten för att en militär konflikt är låg idag kommer Sverige oundvikligen att bli påverkat om en konflikt i Östersjöområdet trots allt uppstår. Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom den tidigare EU och NATO-utvidgningen. NATO befinner sig genom utvidgningen öster om Sverige. Utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns emellertid en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
För det fjärde visar analysen dels att hybridkrigföringen riktar sig mot samhället som helhet, dels att samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. För att kunna hantera hybridkrigföring krävs en ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig. Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.
Sammanfattningsvis planerar Ryssland att fortsätta öka sin militära förmåga samtidigt som landets agerande är oförutsägbart. En del av Rysslands strategi har vid till exempel den illegala annekteringen av Krim 2014 gått ut på att provocera fram och utnyttja säkerhetspolitiska möjlighetsfönster. Det är dock svårt att bedöma vilka möjligheter som Ryssland fortsättningsvis kan komma att utnyttja och det är denna osäkerhet som gör det ryska agerandet kan vara överraskande och oförutsägbart.
Till detta ska läggas att Europa utsätts för flera parallella och samverkande påfrestningar, osäkerhet om den framtida linjen i USA:s säkerhetspolitik samt de förändringar i operationsmiljön som teknikutvecklingen medför.
Sammantaget konstaterar Försvarsmakten att hoten blir svårare att identifiera och mer komplicerade att hantera samt att hotbilden blivit alltmer mångfacetterad fram mot 2025-2035. För att minska risktagningen i kommande period krävs förändrade och vidareutvecklade förmågor. Detta kan inte åstadkommas inom nuvarande anvisad ekonomiska ram.
Långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet. Ovanstående är en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035. Det är dock för tidigt att beskriva hur och i vilken omfattning detta bör ske för att nå bästa operativa effekt.
Rune Carlsson