Gårdagens föredrag och diskussion, Behöver Gotland försvaras, som arrangerades av Försvarsutbildarna och Ing 2, var mycket välbesökt. Bl.a. medverkade nuvarande chef Ing 2 och den inom kort tillträdande chefen, Michael Ginér. Tyvärr handlade Bengt Axelssons inledande föredrag inte så mycket om aktuella säkerhetsproblem, utan mera om en historisk tillbakablick. Dubier över det läge försvaret hamnat i framfördes egentligen bara av förre chefen I 12, af Donner, och från publiken. Ett kort referat, men mest mina egna reflektioner kommer här.
De flesta bedömare är överens om att ett isolerat angrepp mot Sverige är osannolikt, men Sverige kan knappast undgå att bli inblandad i en eventuell konflikt mellan andra länder i Östersjöområdet. Ett isolerat angrepp mot Gotland är inte heller sannolikt, men ön har redan en stor strategisk betydelse, som naturligtvis skulle öka ytterligare om en konflikt skulle uppstå. Att resurser finns för att hota ön genom politiska påtryckningar eller militära insatser har demonstrerats. Sverige har en folkrättslig skyldighet att försvara sitt territorium. Den aktuella förstärkningen av hemvärnet på Gotland kan vara en säkerhetsåtgärd för att Sverige inte skall ställas inför fullbordat faktum. Det skall inte kunna vara någon tvekan om att eventuella ”gröna gubbar” på Gotland innebär ett anfall mot Sverige. Då uppstår frågan behöver Sverige försvaras – och kan Gotland och Sverige försvaras.
För Gotlands del behövs framförallt luftvärn, utöver de tunga kustrobotar som nu skall tillföras. Gotland behöver också kunna försörjas under längre tid än de enstaka dagar som t.ex. gäller för livsmedelssäkerheten f.n. Gotland är sårbart på många sätt – det är fastlandet också!
En fråga som knappast berördes var Nato. Det enda land inom Nato, som har expeditionär förmåga är USA. Landet står för en tredjedel av världens försvarsanslag. De är lika stora som de närmast följande nio på rankinglistan – sammanlagt. Räcker det då med bilaterala överenskommelser med USA för att få militärt bistånd. Sannolikt inte. Även USA är beroende av Natos kommandostruktur i Europa och eventuellt bistånd är beroende av förberedelser, som knappast kan vidtas utan att Nato medverkar. Natomedlemskap är mera en politisk än en militär fråga. Jag hade inte förväntat mig att den skulle tas upp.
Läget i Ukraina berördes. Bengt Axelsson poängterade att en fredlig, långsiktig utveckling kräver dialog med Ryssland. Han antog, som jag uppfattade det, att Rysslands agerande i östra Ukraina till del är signalpolitik och att det nöjer sig med läget som det är. Nästan alla randstater till Ryssland är nu medlemmar i Nato, men de får inte bli fler. På kort sikt är hans analys möjligen väl idealistisk. Ryssland har nog tagit intryck av västvärldens kraftiga reaktioner, med sanktioner m.m., efter Krim och Ukraina. Churchill beskrev en gång Sovjets utrikespolitik som en gåta, insvept i ett mysterium. Han ansåg att den bara kunde förklaras med Sovjets egenintresse. Rysslands agerande nu kan kanske förklaras av dess styrande elits egenintresse, men den tar säkert intryck av andras vilja och förmåga att stå emot aggression.
Bengt Axelsson hade en poäng på slutet, när han hänvisade till den forne arméchefen Mertil Melin, som hävdade att vår säkerhetspolitik inte borde vara hotbildsstyrd, utan viljestyrd.
”Gud bevare Gotland och fastlandet!”
Rune