Artilleriets segernamn
Under min första tjänstgöring på Kungl. Göta artilleriregemente i Göteborg, kunde jag inte undgå att lägga märke till en text, som var inristad i muren på ömse sidor av trappan mellan nedre och övre kaserngården. Där framträdde i förgylld skrift namnen på nio fältslag, som jag förstod hade varit viktiga för artilleriet. Namnen finns fortfarande kvar, trots att regementet är nedlagt sedan 1962 och Kviberg fått annan användning.
Jag återsåg fyra av namnen på Kungl. Smålands artilleriregemente i Jönköping. Där fanns de, bland nio andra, i guldskrift på en stor röd tavla i manskapsmatsalen. Jag minns att de värnpliktiga klagade i regementsnämnden över placeringen. Protester låg ju i tiden. De ville inte påminnas om krigets elände när de var lediga och skulle äta. Sedan 1985 är även A 6 nedlagt. Ingen störs nu av tavlan. Den är uppsatt inne i Skillingaryds östra lägerhydda, väl skyddad för omvärldens blickar.
Inte heller dagens militärhistoriker tycks ha några högre tankar om ”segernamn”, som det är fråga om här. De intresserar sig mera för andra aspekter av kriget. Men ändå! – För att ett regemente skall kunna göra anspråk på ett segernamn skall det, eller en föregångare vars traditioner regementet bevarar, ha gjort en avgörande insats i det aktuella slaget och det skall ha slutat i seger. Syftet med segernamn är förstås att de skall bidra till att stärka förbandsandan. Betraktaren skall påminnas om föregångares bragder. Ett motargument är att ett nederlag kan ha väl så stor betydelse för den fortsatta utvecklingen.
Den ryske författaren Alexandr Solzjenitsyn har vid något tillfälle sagt om Poltava 1709, att det var en välsignelse för Sverige, att Karl XII förlorade, och en förbannelse för Ryssland, att Peter den store vann. Sverige tvingades ge upp sina stormaktsdrömmar. Landets krafter kunde så småningom kanaliseras i mera fruktbar verksamhet. Ryssar har däremot fortsättningsvis plågats av Sovjets, Rysslands och andras (Nazitysklands) imperieambitioner. Det är kanske inte just segernamn vi behöver, men enskilda soldaters pliktuppfyllelse och insatser är värda att minnas. För att kunna göra det, och kanske lära av historien, måste vi veta något av vad som har hänt före vår tid. Ett ringa bidrag till en sådan förståelse är nedanstående, kortfattade beskrivningar av de fältslag, som A 2 ville minnas.
I Sverige fick segernamn börja föras 1816 av Kungl. Wendes artilleriregemente på ett särskilt hedersstandar, egentligen tilldelat det ridande artilleriet. Hela Wendes blev ridande först 1830, medan övrigt fältartilleri var ”åkande”. Standaret är vitt och försett med segernamnen: Grossberen, Dennewitz och Leipzig. Även Mörnerska husarregementet (som bytte namn flera gånger, bl.a. till Kronprinsens husarer) fick 1816 inte mindre än två hedersstandar. Endast ett är bevarat. Det har segernamnet Bornhöft. Samtliga dessa slag utkämpades 1813. Från 1849 har även andra arméförband tilldelats fanor med segernamn. Även äldre slag kom då att uppmärksammas.
Exempelvis föreslog en Fankommitté i ett betänkande 1892, att Jönköpings regemente skulle föra segernamnen: Lützen 1632, Wittstock 1636, Malatitze 1708 och Hälsingborg 1710. Norra Smålands regemente övertog dessa och lade från Kalmar regemente till: Warszawa 1656, Landskrona 1677 och Kliszow 1702. Smålands husarregemente hade inte mindre än 19 segernamn: från Wallhof 1626 till Svensksund 1790, varav fem fördes på regementets standar.
De artilleriförband som fanns 1938 fick då av Gustav V, på hans 80-årsdag, enhetliga blå standar utan segernamn. Idag är det Försvarets traditionsnämnd som skall rekommendera vilka segernamn som eventuellt kan appliceras på nytillverkade fanor. Artilleriregementet, A 9, har nu på sitt standar de segernamn jag minns från A 2. På senare tid har jag funderat en del över anledningen till att just de namnen valdes. Förmodligen kan ursprunget finnas i det nämnda betänkandet av Fankommittén. Jag har också återsett en del av namnen i form av bataljmålningar i Rikssalen på Läckö slott.
Breitenfeld 1631
Slaget vid Breitenfeld var det största fältslag som dittills hade utkämpats i Europa på över 100 år. Svenska styrkor om 23 000 man och sachsiska om 18 300 ställdes mot kejserliga-katolska ligans styrkor om 35 000 man under Tilly. Slaget började med en artilleriduell, där det kejserliga artilleriet öppnade eld med 25-30 pjäser mot de allierade. Framför den svenska slagordningen stod Torstensons artilleri med tolv tunga pjäser (åtta 18- och fyra 24-pundiga) och något fler pjäser framför sachsarna. Framför varje svensk brigad stod dessutom fem eller sex 3-pundiga regementsstycken. Beskjutningen pågick i ett par timmar innan det egentliga slaget inleddes med ett anfall av Pappenheims tunga kavalleri mot Banérs högerflygel. Förlusterna uppgick till 5 500 döda på den allierade sidan och 7 600 döda och 6 000 tillfångatagna för de kejserliga. Gustav II Adolfs seger blev en vändpunkt i 30-åriga kriget och befäste uppfattningen om honom som vår störste fältherre genom tiderna.
Lech 1632
Efter att ha legat i vinterkvarter kring Mainz och Frankfurt am Main, bröt Gustav Adolf upp i mars och ryckte söderut mot Bayern. När svenskarna nådde floden Lech i början av april försökte Tilly hindra dem att gå över, men misslyckades, bl.a. tack vare det svenska artilleriets insatser. Tilly träffades av en kanonkula i knäet och avled senare. Han ersattes som befälhavare över Katolska ligans armé av kurfursten Maximilian av Bayern.
Lützen 1632
Medan Gustav Adolf erövrade München hade Wallenstein satt upp en ny stor armé och jagat sachsarna på flykten. Han lyckades också förena sin armé med Maximilians. Gustav Adolfs styrkor om 18 000 man och 45-50 000 katoliker stod hela sommaren mitt emot varandra i befästa fältläger utanför Nürnberg. I augusti tillfångatogs Lennart Torstenson i ett försök att storma Alte Veste. Medan Gustav Adolf väntade på förstärkningar hoppades Wallenstein kunna svälta ut honom. Gustav Adolf lyckades få sina förstärkningar och disponerade i slutet av augusti 45 000 man och 175 kanoner. Inte förrän 1813 och Napoleonkrigen skulle en svensk fältherre åter disponera en så stor styrka på en och samma plats. Men när armén avtågade från Nürnberg den 8 september hade styrkan nästan halverats i småstrider, deserteringar, sjukdomar och svält.
Den 4 november blev det känt att Wallenstein börjat sprida sina styrkor i kvarter inför vintern. Pappenheim hade tågat bort med en stor del av armén mot Halle. Wallenstein stod kvar med återstoden kring Lützen. Han räknade inte med att svenskarna skulle våga anfalla innan de hade återförenats med sachsarna. Gustav Adolf såg styrkeförhållandena som gynnsamma och beslöt att ta risken. Den svenska armén räknade 12 800 man infanteri (nästan nio brigader) 6 200 man kavalleri (25 skvadroner) och 60 kanoner (varav ca 40 regementsstycken). Mindre än två av tio soldater i Gustav Adolfs armé kom från det egentliga Sverige. Slaget vid Lützen är ett av de blodigaste Sverige utkämpat. Förlusterna uppgick till närmare 5 000 man, nästan var fjärde soldat! 3 400 stupade. Bland dem var som bekant kungen. Förlusterna på den kejserliga-ligistiska sidan uppgick till 3 000-4 000 döda.
Jankowitz 1645
30-åriga krigets strider rörde sig länge inom samma områden i mellersta och sydvästra delarna av Tyskland. Gustav Adolf hade smitt planer om att kunna utdela en avgörande stöt mot Böhmen och Österrike, imperiets hjärta. Motståndaren borde kunna tvingas till fred genom anfall mot Prag eller t.o.m. Wien. Efter Lützen 1632 och ännu mer Nördlingen 1634 föreföll det omöjligt. Men insatser från Sveriges allierade Frankrike började bära frukt. Lennart Torstenson, som hade fångutväxlats och nu var svensk befälhavare, kunde i fälttågen 1641-1645 börja förverkliga planerna. Han nådde nästan fram till Wien.
Några mil sydost om Prag, vid byn Jankow, drabbade svenskarna (14 700 man) samman med kejserliga bayrare och sachsare (15-16 000 man). (Sachsen, som tidigare stred med Sverige, hade 1635 slutit fred med kejsaren.) Jankowitz var det enda slag under 30-åriga kriget där artilleriet spelade en avgörande roll. Den svenska taktiken, och i synnerhet artilleritaktiken, var avgörande för segern, men den följdes inte upp på operativ nivå. Den möjliga strategiska segern gled svenskarna ur händerna.
Tåget över Bält 1658
Efter freden i Brömsebro 1645 ville danskarna förstås ta tillbaka det de förlorat. De passade på medan Karl X Gustav var upptagen i Polen. I april 1657 beslöt de att gå i krig mot Sverige. Karl X Gustav lämnade Polen med en del av armén och anföll i juli 1657 över den danska gränsen i södra Jylland. Under januari och februari 1658 genomfördes det berömda tåget över Bältens isar. Det överraskande fälttåget resulterade i en stor svensk seger. Den 26 februari slöts freden i Roskilde, som gav Sverige Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. (Även Trondheims län och Bornholm, men de återtogs av Danmark 1660.) Någon direkt artilleristisk prestation låg väl inte i överfarten, men att förbanden lyckades ta sig över isarna var naturligtvis en förutsättning för den för Sverige så lyckosamma freden.
Helsingborg 1710
Efter slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli 1709 var många regementen i praktiken upplösta. Nytt folk måste omgående rekryteras och utbildas för att återuppsätta dem. Redan i början av 1710 var nästan alla förband fulltaliga och hjälpligt utrustade. Kvaliteten sviktade dock på många håll.
Under sommaren 1709 satte danskarna upp en invasionshär, som skulle ta tillbaka vad som förlorats i Roskilde. Den landsteg med början den 2 november i Råå. Stenbock fick uppgift att möta fienden med en ungefär lika stor här som danskarna hade. Hären samlades och övades i Växjötrakten och var fulltalig den 11 februari. Dagen efter bröt den upp och marscherade söderut. Av infanteriets tio regementen var sju nyuppsatta, liksom fyra av kavalleriets nio. Natten till den 28 februari slog svenskarna läger i Fleninge för att dagen därpå kunna inleda anfallet mot danskarna nordost om Helsingborg.
Slaget slutade i en taktisk svensk seger. Den danska armén lämnade Sverige för att aldrig mer återkomma till Skåne. Däremot återkom den i ett kort fälttåg i Bohuslän 1788, det s.k. Tyttebærskriget.
Gadebusch 1712
Under 1712 hade Sverige förlorat alla sina besittningar söder om Östersjön till Danmark, Ryssland och Sachsen. Några fästningar var dock fortfarande i svensk hand. Då stod Sveriges sista slag under stormaktstiden några mil sydost om Lübeck. Där ställdes 14 000 svenskar mot 16 000 danskar och 3 500 sachsare. Att svenskarna var något färre än danskarna vägdes upp av att det svenska artilleriet var överlägset, 30 pjäser mot 13. Carl Cronstedt var svensk artilleribefälhavare.
Traditionellt hade artilleri dittills använts huvudsakligen stillastående. Pjäserna var flyttbara, men knappast rörliga. Cronstedt ändrade på det. Han införde anmarschbommar till de lätta trepundiga kanonerna. De kunde då lätt omgrupperas med handkraft eller med hjälp av s.k. aktionshästar. En vältränad besättning kunde avlossa 10-14 skott i minuten och kunde omgruppera pjäserna någorlunda i takt med fotfolkets framryckning. Fienden fick intrycket, att det svenska artilleriet hade många fler pjäser än det faktiskt hade. Gadebusch blev ändå ingen avgörande framgång, eftersom stora delar av de danska och sachsiska trupperna slank ur greppet.
Svensksund 1790
Slaget vid Svensksund den 9-10 juli 1790 är Sveriges största seger till sjöss. Man kan fråga sig varför det finns med i en uppräkning av viktiga slag för ett arméförband. Förklaringen är att det fanns inte mindre än 6 250 armésoldater ombord på skärgårdsflottans fartyg och båtar. Av dessa var ungefär hälften kavallerister! Den styrka som Gustav III disponerade var en samling av den svenska krigsmaktens effektivaste förband, såväl i materiel, personal som taktik. Även för fältartilleriet var Svensksund betydelsefullt. I flottan fanns specialfartyg för transport av fältartilleri. De hade ritats av Fredric Henric af Chapman. I taktiken ingick samordning av rörelse med galärer och större fartyg med eld från landbatterier och kanonslupar.
Under slaget förlorade Sverige ett större fartyg, fem lättare fartyg och 300 dödade och sårade soldater och sjömän. Rysslands förluster uppgick till 19 större fartyg, 16 galärer, 16 övriga fartyg och minst 7 400 döda.
Leipzig 1813
”Det stora folkslaget” vid Leipzig var, fram till drabbningen vid Königgrätz 1866 mellan Preussen och Österrike-Sachsen, det största slag som någonsin utkämpats i Europa. På den allierade sidan med Sverige, Preussen, Ryssland och Österrike ingick 365 000 man. Mot dessa stod i slutskedet franska styrkor om 195 000 man. Av de 30 000 svenskar som överförts till Tyskland ingick 3 800 man i en rysk blandad armékår, 2 500 låg i garnison i Stralsund tillsammans med brittiska trupper och de övriga 23 500 bildade en armékår med två fördelningar under Curt von Stedingk inom Nordarmén. Totalt omfattade Nordarmén, som leddes av den svenske tronföljaren Karl Johan, mellan 118 000 och 153 000 man. Svenskarna utgjorde en minoritet, övriga var ryssar och preussare.
Utöver fördelningarna ingick kårkavalleri och kårartilleri i Stedingks armékår, det senare under befäl av Charles de Suremain, en fransk officer som flytt till Sverige under franska revolutionen. Suremains kårartilleri var den del av Stedingks armékår som kom att göra den viktigaste insatsen under fälttåget. I styrkan fanns två ridande batterier ur Kungl. Wendes artilleriregemente under befäl av Carl von Cardell. Det var en preussare som gått i svensk tjänst 1789 och som fört med sig ett unikt sätt att kombinera eld och rörelse genom snabba omgrupperingar under pågående strid.
Artilleri från Wendes utmärkte sig särskilt i stridens slutskede den 18 oktober då de tvingade fransmännen att retirera genom eld från sina två ridande batterier och ett batteri med tolvpundspjäser, som tidigare tillhört Svea artilleri men nu bemannades av wendister, alla pjäserna uppställda på linje. Svenskarna höll på att överflyglas av franskt gardeskavalleri, men det jagades på flykt när de möttes av beskjutning av kartescher med druvhagel. Svenskarna fick också förstärkning av sextio artilleripjäser ur en rysk armékår. Vid niotiden ebbade striderna ut. Napoleon gav slaget förlorat, men det återstod att driva ut fransmännen ur själva staden.
Först på förmiddagen den 19 oktober sattes övriga svenska förband i Nordarmén in för den uppgiften. Var och en av de fem brigaderna i Stedingks kår hade en bataljon jägarsoldater, som var särskilt lämpade för strid i ort. Tillsammans med en bataljon ur Värmlands fältjägare ryckte de fram med understöd av Götartillerister (en fältartilleribataljon ur Kungl. Göta artilleriregemente, under befäl av major Gillis Edenhjelm, ingick i Nordarmén). Anfallet leddes av majoren Wilhelm von Döbeln som stupade framför en av stadsportarna. Anfallet fortsatte dock efter att även ryssar och preussare lyckats bryta in i staden på andra ställen. Efter hårda strider upphörde det franska motståndet vid ettiden på dagen. De svenska förlusterna i slaget begränsades till totalt 178 man, varav 46 döda. Övriga allierade förlorade 53 596 man och fransmännen 73 000. Karl Johan fick lida en del smälek för den obalansen.
I december drog sig den franska armén tillbaka över Rhen. Karl Johan använde Nordarmén för att anfalla Danmark, som genom freden i Kiel den 15 januari 1814 tvingades avträda Norge.
Till sist en fotnot. Under ett knappt fjorton dagar långt fälttåg i Norge hösten 1814 bestod artilleriets insatser mest av en långvarig och resultatlös beskjutning av Fredrikstens fästning. Men A 1 utmärkte sig under en reträtt från Liers skansar och A 2 kan påstås ha skjutit krigets sista skott. Den 14 augusti gick svensk trupp över Glommen vid Kölbergs bro. Ett batteri, under befäl av sedermera översten och chefen A 2 Peter Carl Heyl, tystade ett norskt batteri och uppehöll norskt infanteri genom beskjutning med druvhagel. Övergången kunde ske utan större svenska förluster. Den 15 augusti slöts vapenstillestånd och fredsförhandlingar inleddes.
Underlag för denna framställning har till stor del hämtats från Svenska slagfält, Lars Ericson m.fl., 2003, men även från andra historiska verk, som t.ex. Kungl. Göta artilleriregemente, Hans Lennart Lundh, 1954.
Rune Carlsson
Småländskt artilleri i krigshistorien
Eftersom A 6 sattes upp 1895 och Sveriges (hittills?) sista krig utkämpades 1814 handlar regementets krigshistoria i huvudsak om traditioner från föregångarna. (Se vidare i Smålandsartilleristen 2010-2, Från slott till köpcentrum och artikeln Artilleriförband i Sverige på Kamratföreningens hemsida, a6kamrat.se. Artikeln beskriver artilleriets utveckling i stort 1623-1794 och viktigare data därefter för alla artilleriregementen och kårer till dags dato.)
Artilleriförband har funnits åtminstone sedan Gustav Vasas tid, men länge utan en fastare organisation. Rumlaborg vid Huskvarnaåns mynning grundades av Albrekt av Mecklenburg. Redan under 1400-talet fanns där ”bysseskyttar” och ”fyrverkare”. Från 1556 till 1755 fanns fästningsartilleri på Jönköpings slott. Efter stilleståndet 1629 i Gustav II Adolfs polska krig sattes fältartilleristater upp i Riga och Preussen. 1637 hemfördes den i Riga och förlades i Stockholm och Jönköping. Fältartilleri fanns sedan kvar i Jönköping tills kapten Mörckes kompani flyttades till Göteborg 1801 och ett 20-tal artillerister, som lämnats kvar för bevakning av fästningsförråden, överfördes till Karlsborg 1842. Som bekant återkom fältartilleriet 1898 för att sedan bli kvar till 1985.
Kaptenen Lars Arfwedsson, som hade krigserfarenheter från Torstensons artilleriregemente under trettioåriga kriget, förordnades den 16 mars 1637 av drottning Kristina till tygmästare över alla fästningar i Småland och Västergötland. (Överste Walter Lundqvist, regementschef 1957-1964, hävdade att A 6 anor borde räknas från detta datum. Han lät anslå en kopia av förordnandet i förrummet till officersmässen. Annars brukar ursprung räknas genom direkt arv eller genom sammanslagning eller delning av förband.) Jönköpingsartilleriet deltog bl.a. i slaget vid Landskrona 1644. Lars Arfwedsson som förde befälet stupade där. Kriget slutade med freden i Brömsebro 1645.
I januari 1655 sammanfördes det svenska väldets fredsartilleristater till ett artilleriregemente med åtta kompanier, varav ett förlades till Jönköping. När risken för krig mot Danmark ökade under våren 1675 överfördes fältartilleriet i Jönköping till Vänersborg och året därefter till Skåne. Där bildade det, tillsammansmed regementsstab och ett fältartillerikompani från Stockholm, Kungl. arméns fältartilleriregemente. Efter freden i Roskilde 1658 och med Ryssland 1661 övergick artilleriet till fredsorganisation och personalstyrkan drogs ned.
1679 fastställde Karl XI principerna för den framtida fredsorganisationen. Av fyra fältartillerikompanier skulle två förläggas i Jönköping, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Vid mobiliseringen 1689 i samband med Pfalziska tronföljdskriget sattes bl. a. ett fältartilleriregemente upp. Det bestod av regementsstab och fem kompanier, varav två från Jönköping. Mobiliseringen avbröts emellertid och huvuddelen avdankades enligt ett kungligt brev den 1 augusti 1689.
Från en begränsad fredsorganisation i Stockholm, Jönköping och Malmö sattes år 1700 fyra fältartilleristater på fötter inför Stora nordiska kriget. De bestod av 785 man fördelade på tre arméer och 866 man i Kungl. Maj:ts artilleriregemente i fält. Det hade fem kompanier. Överstelöjtnantens kompani mobiliserades helt i Jönköping och i fjärde och femte kom en tredjedel av personalen från Jönköping. 1755 hade regementet 41 kompanier, varav bl.a. ett i Jönköping, ett i Kalmar och ett på Bohus fästning. I Göteborg fanns en artilleribataljon om fem kompanier, vardera med 58 man fördelade på fyra konstapelskap.
När hertig Karl, som förmyndarregent, den 26 maj 1794 beslöt att dela upp Artilleriregementet i fyra (Svea, Göta, Wendes och Finska), bestämde han att Göta artilleriregemente skulle bildas av de i Göteborg, Karlstad och Jönköping förlagda kompanierna. (egentligen av den Artilleribrigad i Göteborg, som hade bildats i Göteborg 1782 med motsvarande ansvarsområde.) 1895 delades detta regemente i två Första- och Andra Göta artilleriregemente, A 2 respektive A 6.
Vilka krigiska artilleritraditioner hade då A 6 att bevara? Ämnet är mycket stort, men bör kunna begränsas genom att koppla artilleriets insatser till fältslag med särskild betydelse för Sveriges frihet. Av naturliga skäl uppmärksammas segrar mer än nederlag, trots att de senare kan ha väl så stor betydelse för den historiska utvecklingen. Närmast tänker jag nu på namn, som är inristade på muren på ömse sidor av trappan mellan nedre och övre kaserngården på Kviberg i Göteborg, hemvist för A 2 fram till dess nedläggning 1962. Där står: Breitenfeld 1631, Lech 1632, Lützen 1632, Jankowitz 1645, Tåget över Bält 1658, Helsingborg 1710, Gadebusch 1712, Svensksund 1790 och Leipzig 1813. Ett kort referat av dessa fältslag finns på Kamratföreningens hemsida i artikeln Artilleriets segernamn.
Minnesgoda läsare kanske erinrar sig något liknande i en stor röd tavla i manskapsmatsalen på A 6 (artilleriets färg är röd – en annan av Walter Lundqvists käpphästar – den ursprungliga traditionsfärgen var annars blå). Tavlan pryddes av ett stort antal ”segernamn” i guld. Tavlan är nu uppsatt i Skillingaryds östra lägerhydda, väl skyddad för omvärldens blickar. Segernamnen där är: Breitenfeld 1631, Lech 1632, Lützen 1632, Landskrona 1644, Nowodwor 1655, Warszawa 1656, Halmstad 1676, Landskrona 1677, Kristianstad 1678, Narva 1700, Düna 1701, Thorn 1708 och Helsingborg 1710. Endast fyra av namnen överensstämmer med A 2:s lista. Av någon anledning är 1710 sista datum. (Kanske som markering av stormaktstidens slut.) Som tillägg finns även texten: ”Frivilliga för Finlands och Nordens frihet 1918, 1939-1944.” Om det skulle bli aktuellt att uppdatera tavlan finns förstås skäl att minnas Internationella insatser på Cypern, i Suez, Kongo, Balkan, Afghanistan och många andra platser. Som underskrift på tavlan står: Fädrens plikttrohet manar.
Som nämnts kan nederlag ha väl så stor betydelse som segrar för ett lands frihet och säkerhet. Möjligen var det en långsiktig välsignelse, att Karl XII förlorade vid Poltava 1709! Men det finns kanske ingen större anledning att fira ett nederlag. Det lär inte heller stärka förbandsandan att uppmärksamma sådana. Förlust eller seger; egentligen är det förstås de enskilda soldaternas pliktuppfyllelse och obesjungna prestationer vi bör hylla – liksom alla A 6:ares vardagliga insatser, vilka bidrog till Sveriges fred och självständighet så länge regementet fick verka, 1895-1985.
På Artilleriregementets standar återfinns nu de segernamn, som också pryder muren på Kviberg. Ursprunget till att just dessa namn har valts kan finnas i ett betänkande av Fankommitténs 1892, men numera är det Försvarets traditionsnämnd som föreslår vilka segernamn som får föras på nytillverkade fanor eller standar. Av äldre datum är Wendes hedersstandar, som 1816 tilldelades det ridande artilleriet för insatser 1813 i Grossberen, Dennewitz och Leipzig. Det standaret förs av Artilleriregementet vid sidan av det egna vid särskilda tillfällen.
Rune Carlsson
Artilleriförband i Sverige
Artilleri har funnits i Sverige åtminstone sedan Gustav Vasas tid, men länge utan en fastare organisation. 1537 utnämndes en tygmästare, från 1602 kallad rikstygmästare. Han hade ansvar för fält- och fästningsartilleriet samt arklier (depåer för artillerimateriel), vissa faktorier m.m. Här görs ett försök att beskriva organisationsutvecklingen från 1623.
Tiden fram till 1794
Genom ett kungligt brev den 17 september 1623 förordnade Gustav II Adolf, att ett artillerikompani skulle sättas upp. Dess förste chef blev David Fredrik von Siegroth. Från detta kompani utgick de artillerister som stred i Gustav II Adolfs polska krig. Vid stilleståndet med Polen 1629 delades personalen upp i två fältstater, en i Riga och en i Preussen. Inför det tyska kriget 1630, och fortsättningen av det 30-åriga kriget, som hade börjat redan 1618, sattes ett nytt fältartilleriregemente upp under Lennart Torstenson. Personalen togs ur de nämnda fältstaterna och från Kalmar. Regementet bestod av fyra styckekompanier, ett fyrverkar- och ett minörkompani.
Artilleriet fick 1636 en enhetlig ledning även i fred, då Kungl. Krigskollegium, utöver sina övriga uppgifter, även fick ansvar för fästningarna och artilleristaten (vari fortifikationen ingick). Samma år utnämndes en överste för artilleriet som ställföreträdare för rikstygmästaren. Han hade ansvar för artilleripersonalen, materieldepåerna, fästningarna och krigsindustrin ”här inrikes”. Det fanns också en regional organisation, vilket visas av att drottning Kristina 1637 utfärdade fullmakt för kaptenen Lars Arfwedsson att vara tygmästare för alla fästningar i Småland och Västergötland.
I januari 1655 sammanförde Karl X Gustav det svenska väldets artilleristater till ett artilleriregemente med åtta kompanier (två i Stockholm och ett i vardera Jönköping, Göteborg/Halmstad, Viborg/Narva, Riga, Stettin/Stralsund och Stade/Wismar). Efter freden i Roskilde 1658 och med Ryssland 1661 övergick artilleriet till fredsorganisation och personalstyrkan drogs ner.
När risken för krig mot Danmark åter ökade under våren 1675 överfördes fältartilleriet i Jönköping till Vänersborg och året därefter till Skåne. Där bildade det, tillsammans med regementsstab och ett fältartillerikompani från Stockholm, Kungl. arméns fältartilleriregemente.
Efter freden med Danmark i september 1679 fastställde Karl XI principerna för den framtida fredsorganisationen. Av fyra fältartillerikompanier skulle två förläggas i Jönköping, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Artilleriet var fortfarande indelat i ett antal självständiga enheter. I en kunglig resolution den 4 december 1682 heter det: ”Artilleriet är av samma beskaffenhet som ett värvat regemente och bör alltså njuta samma villkor.” Karl XI:s uppfattning om truppslagets betydelse speglas också i ett brev den 10 november 1683, där artilleriofficerare ges rang näst efter Livregementet till häst, men före alla andra ”till häst och fot”. Uttalandena bör ses i sammanhang med riksdagsbeslutet 1682 om införande av det yngre indelningsverket.
Den utrikespolitiska spänningen ökade i samband med Pfalziska tronföljdskriget. Genom mobilisering 1689 sattes bl. a. ett fältartilleriregemente upp. Det bestod av regementsstab och fem kompanier (varav två från vardera Stockholm och Jönköping med förstärkning från flera garnisoner). Personalstyrkan var 1 382, varav 976 i stallstaten för inte mindre än 1 678 hästar. Mobiliseringen avbröts dock och huvuddelen avdankades enligt ett kungligt brev den 1 augusti 1689.
Eftersom artilleriet inte var indelat, utan bestod av värvad trupp – ofta utländsk, innebar mobilisering, att personal samlades från flera fältartilleristater, överfördes från fästningsartilleriet eller nyrekryterades. Materiel hämtades från olika materieldepåer. Stallstaten var begränsad i fred, vilket innebar stora kostnader och svårigheter när den behövde utökas.
Inför Stora nordiska kriget var fältartilleriet i Sverige år 1700 begränsat till 1 651 man och 70 pjäser. Kungl. Maj:ts artilleriregemente i fält hade fem kompanier med 866 man och 36 pjäser. Återstoden var fördelat i tre arméer. Efter Danmarks kapitulation i augusti avseglade Fältartilleriregementet med Karl XII till de baltiska provinserna och till Narva, där det förstärktes av artilleri på plats och senare från andra delar av riket. Huvuddelen av armén gick förlorad i Perevelotjna 1709. En dansk invasion mot Skåne samma år gjorde det nödvändigt att snabbt bygga upp en ny organisation. Det lyckades. Stenbock vann en avgörande seger i Helsingborg 1710. Hans armé förstärktes ytterligare och i ett fälttåg i Tyskland gjorde den stora insatser i Gadebusch 1712, men gick förlorad i Tönningen 1713. Kvar i Sverige vid nyår 1714 fanns 681 man i fältartilleriet och 627 i fästningsartilleriet. Carl Cronstedt tillträdde 1716 som överste för artilleriet och började att på nytt reorganisera artilleriet, delvis efter principer som fastställdes av Karl XII 1718.
När sattes då ”det gamla” Artilleriregementet upp, det som 1794 delades i fyra? Buden är flera: 1636 då artilleriet fick en enhetlig ledning, 1644 som det står på en minnessten på Kviberg i Göteborg (nog ett annat spår – se A 2 nedan), 1655 då väldets artilleristater sammanfördes, 1682 då Karl XI fann anledning att reglera artilleriets ställning bland sina regementen (mitt förslag) eller 1689, som det står för A 1 och A 3 i Försvarsmaktens rulla 1995.
Ett kungligt brev den 26 maj 1794 lyder: ”Wi hafva i nåder funnit godt att Wårt artilleriregemente må uti fyra särskilda regementen fördelas, enär (baron Siclair) från sin för artilleriet innehafvande Överstebeställning på ett eller annat sätt avgår. . .” Brevet undertecknades av hertig Karl, som förmyndare för Gustav Adolf, och sändes till ett antal artilleribrigadchefer. De nya regementena fick namnen: Svea, Göta, Wendes och Finska. Krigskollegium och Statskontoret gavs i uppdrag att utarbeta stat för regementena. Så tidigt som den 23 juni 1794 kunde den nya organisationen träda i kraft. Förändringen underlättades av att det redan fanns en regional organisation.
Carl Sinclair hade 1781 utnämnts till överste för Artilleriregementet. Året därpå gjorde han en underdånig framställning, om att ett antal av hans chefer skulle befordras till överste, vilket beviljades i ett kungligt brev den 1 september. Man började då mer eller mindre officiellt använda beteckningen brigad för dessa chefers kompetensområden. I praktiken reorganiserades dessa brigader och gavs 1794 namn som artilleriregementen. (Se vidare i bifogad tablå.) Sinclair var kvar som Artilleriregementets chef ännu i början av året. Fram till 1795 var han nominellt chef för Kungl. Artilleri Fördelningen, vilket talar för brigadernas betydelse i sammanhanget.
1792, två år innan artilleriregementet ”delades”, bestod det av 3 200 man uppdelade på 40 kompanier spridda över landet. 1794 blev organisationen mera överskådlig. Den blev också mer varaktig – åtminstone fram till nedläggningsvågen i slutet av 1900-talet. Det som har varit och det som finns kvar redovisas nedan.
Tiden från 1794
I bifogad tablå redovisas utvecklingen från 1794 och här en del andra uppgifter av betydelse för artilleriets traditioner.
Alla regementen, utom en del som hade namn efter sin chef, kallades fram till 1970-talet Kungl. Något formellt beslut att slopa benämningen är inte känt, men den togs då ur bruk i Försvarsväsendets rulla. De nedan redovisade vapnen på standaren liknade i regel de på kartuschväskan till uniform m/ä, men överensstämmer inte nödvändigtvis med regementets officiella vapen (t.ex. för A 3). Artilleriets färg var sedan 1600-talet mellanblå, men blev senare röd. Det som nedan kallas traditionsfärg är den färg som bl.a. bars av officerare på uniformsjackans krage till uniform m/1794. Jackan var av mörkblått kläde och hade hög, dubbelvikt s.k. snipkrage, vars bakre del, liksom revärer och uppslag var blå.
1815 fick artilleriet en blå frack med ägiljett. För Wendes ridande bataljon ersattes fracken av en dolma av husartyp med mässingknappar och svarta snörmakerier. Av kostnadsskäl gjordes inte den egentligen ingående pälsen obligatorisk. Regementena särskildes som tidigare av färgen på kragen. Artilleriet och en del andra förband fick en ny, cylinderformad huvudbonad av rysk modell, tschakå.
1827-1829 gjordes flera ändringar, bl.a. ersattes tschakoten av en kask och ägiljetten slopades. 1830 blev hela Wendes ridande och anlade dolma. 1845 infördes en ny enradig vapenrock. Den för de flesta äldre artillerister välkända attilan, som förknippas med m/ä infördes 1872. Samtidigt infördes en enklare kollett (vapenrock med hög krage). Attilan var av ungersk modell med svarta snörmakerier och artilleriknappar m/före 1779. Den var i bruk som högtidsdräkt in på 60-talet. Som huvudbonad infördes 1880 käppi med plym. Manskapets svarta byxlister, som införts 1872, ersattes med dubbla, gula redgarnssnören. Officerare och styckjunkare fick revärer av dubbla guldgaloner. Positionsartilleriregementet fick en modernare grå uniform m/1903. Även för övriga regementen försvann de olikfärgade kragarna med den grå uniformen m/1906, men de traditionella färgerna behölls på andra uniformsdetaljer.
Artilleriet har av tradition räknat som ”segernamn”: Breitenfeld 1631, Lech 1632, Lützen 1632, Jankowitz 1645, Tåget över Bält 1658, Helsingborg 1710, Gadebusch 1712, Svensksund 1790 och Leipzig 1813. Namnen har troligen föreslagits i ett betänkande av Fankommittén 1892. Traditionen vårdas genom att dessa segernamn nu finns på ”nya” Artilleriregementets standar. Tidigare hade bara A 3 segernamn på standaret. Wendes ridande artilleri tog 1816 emot ett hedersstandar med segernamnen: Grossberen, Dennewitz och Leipzig, slag som alla utkämpades 1813 – året före fälttåget mot Norge. (Sveriges sista krig?) Hedersstandaret förs numera tillsammans med A 9:s eget vid särskilda tillfällen.
Rune Carlsson
(S) = Sammanslagning, (D) = Delning.
Svea artilleriregemente A 1
1623 Artillerikompaniet (Kungl. Slottet)
1641 (Artillerigården, Norrmalm)
1682 Artilleriregementet (varav 1782 Livartilleribrigaden i Stockholm)
1794 (D) Svea artilleriregemente (Stockholm, ett kompani i Vaxholm)
1809 (S) (med två kompanier ur Finska artilleriregementet)
1876 (Valhallavägen 117)
1893 (D) Första Svea artilleriregemente (två batterier avskildes till vardera A 4 och A 5)
1905 Svea artilleriregemente
1946 (Rissne)
1963 (Linköping)
1997 Nedlagt
Skjutfält: Ladugårdsgärde; 1882 Marma (till 1962); 1915 Järva; 1963 Hästholmen. Traditionsfärg: Mellanblå. Standarvapen: Tre öppna kronor i guld, ställda två och en.
Göta artilleriregemente A 2
1621 Elfzborghs Artolleriefolk
1644 Giöthe och Elfzborghs Artolleriefolk
1689 Giötheborghz och Bohus Lähns Artollerie Betiente
1719 Artilleristaten i Göteborg och Bohuslänska fästningarne
1748 Kongl. Artilleribataljonen i Göteborg
1782 Artilleribrigaden i Göteborg (ingick halvofficiellt i Artillerifördelningen)
1682 Artilleriregementet
1794 (D) Göta artilleriregemente (bildades av Artilleribrigaden) (Kvarterförläggning i Göteborg)
1801 (S) (med Stedingkska regementet, garnisonsregemente i Göteborg)
1806 (Borgerskapets kasern, Otterhällan)
1809 (Tillförts två kompanier från det samma år upplösta Savolax infanteriregemente. Dessutom ett ”belägringskompani” från spillrorna av Finska artilleriregementet, besättning på Varbergs fästning till 1831)
1893 (V. div överlämnades till Norrlands artilleriregemente, A 4, och två komp till Karlsborgs artillerikår, A 9)
1894 Första Göta artilleriregemente
1895 (IV. div överlämnades till Andra Göta artilleriregemente, A 6)
(Kviberg i östra Göteborg)
1905 Göta artilleriregemente
1962 Nedlagt
Skjutfält: Heden; 1821 Dösebacka, Kungälv; 1862 Tånga hed, Vårgårda; 1884 Tånga hed-Remmene. Traditionsfärg: Gul. Standarvapen: I guld ett rest, krönt lejon.
Wendes artilleriregemente A 3
1623 Artillerikompaniet
1682 Artilleriregementet (varav 1782 Skånska och Pommerska artilleribrigaderna)
1794 (D) Wendes artilleriregemente (Kristianstad, Landskrona, Malmö, Kalmar, Wolgast och Stralsund där en Ridande artilleribrigad hade satts upp 1793)
1810 (Tillförts tre kompanier från Finska artilleriregementet)
1815 (Kristianstad, Landskrona)
1897 (Kristianstad)
1946 (Norra Åsum)
1994 (Hässleholm)
2000 Nedlagt
Skjutfält: Beckhovet; 1795 Näsbyfält; 1900 Rinkaby. Traditionsfärg: Vit. Standarvapen: Krönt vingat blixtknippe i guld om vilket en hand griper, vingarna bruna. Hederstandar tilldelat Ridande artilleriet 1816 för insatser vid Grossberen, Dennewitz och Leipzig 1813.
Gotlands artillerikår A 4
1711 Del av Artilleriregementet överförs till Gotland
1811 Gotlands nationalbevärings artilleribeväring
1861 (S) Gotlands nationalbevärings artillerikår
1887 Gotlands artillerikår (Visby)
1889 (Hamnkasern)
1892 (se A 7)
Skjutfält: 1888 Martemo myr. Traditionsfärg: Grå. Standarvapen: Gotlands vapen.
Norrlands artilleriregemente A 4
1794 Svea och Göta artilleriregementen
1893 (D) Norrlands artilleriregemente (två batt A 1 och V. div A 2) (Östersund)
1945 (Artilleriets kadettskola inrättas, förläggs vid A 4)
1951 (ArtKS överförs till A 6)
1983 (S) (Gick in i försöksorganisationen Östersunds armégarnison, ÖAG)
1990 (D) (ÖAG upplöstes)
1997 Nedlagt
Skjutfält: 1894 Grytan, Brunflo. Traditionsfärg: Orange. Standarvapen: Västerbottens vapen, ändrat 1950 till Jämtlands vapen.
Vaxholms artillerikår A 5
1794 Svea och Göta artilleriregementen
1889 (D) Vaxholms artillerikår (tre batterier ur A 1 och ett ur A 2) (Vaxholm)
1892 Nummerändring till A 8
1901 Överfört till kustartilleriet som KA 1
Upplands artilleriregemente A 5
1794 Svea artilleriregemente
1894 (D) Andra Svea artilleriregemente (två batterier ur A 1 och delar av A 3)
(Valhallavägen 117)
1897 (Livgardet till häst gamla kaserner, Storgatan)
1901 (Uppsala)
1905 Upplands artilleriregemente
1927 Nedlagt
Traditionsfärg: Mörkröd.
Norrbottens artillerikår A 5
1910 III. div A 4, A 4 B (Boden)
1928 Norrbottens artillerikår (Boden, Sveavägen)
1951 (S) (med Bodens artilleriregemente)
Traditionsfärg: Mörkröd. Standarvapen: Västerbottens ren i vitt.
Smålands artilleriregemente A 6
1794 Göta artilleriregemente
1895 (D) Andra Göta artilleriregemente (7. och 8. batt A 2 och A 3:s Landskronadetachement) (Borgerskapets kasern, Otterhällan)
1898 (Jönköping)
1905 Smålands artilleriregemente
1903 Positionsartilleriregementet, A 9
1928 (S) Smålands arméartilleriregemente
(Ballongkompani överfört från Fälttelegrafkåren, Frösunda. Nedlagt 1938.)
1942 Smålands artilleriregemente
(Försvarsområdesstab Fo 17 överförd från Nässjö. Flyttad 1943 till Växjö och sammanslagen med Fo 16.)
1951 (ArtKS överförs från A 4, 1962 ArtKAS, 1981 ArtOHS)
1985 Nedlagt
Skjutfält: 1898 Skillingaryd. (1940-45 detachement i Kronheden, Barnarp.) Traditionsfärg: Högröd. Standarvapen: Landskapet Smålands vapen, lejon med armborst.
Gotlands artilleriregemente A 7
1887 Gotlands artillerikår (se A 4)
1892 Gotlands artillerikår (Hamnkasernen)
1909 (Korsbetningen)
1975 Gotlands artilleriregemente
1982 (S) (med Militärkommando Gotland, MKG)
1986 (Visborgs slätt)
2000 Nedlagt
Skjutfält: 1898 Tofta. Traditionsfärg: Grön. Standarvapen: Gotlands vapen
Boden-Karlsborgs artilleriregemente A 8
1893 Karlsborgs artillerikår (se A 9)
1902 Boden-Karlsborg artilleriregemente (Karlsborg)
1906 (delar i Boden)
1912 (huvuddelen och regementsstaben i Boden)
1919 Uppdelades i Bodens artilleriregemente och Karlsborgs artillerikår, A 10
Traditionsfärg: Gul och svart.
Bodens artilleriregemente A 8
1902 Boden-Karlsborgs artilleriregemente (se A 8 ovan)
1919 Bodens artilleriregemente (Åbergsleden)
1951 (S) (med Norrbottens artillerikår)
1975 (Regementschefen tillika fobef Fo 63)
2000 A 8 avvecklas. (En bataljon ingår som Norrlands artilleribataljon i Norrbottens regemente, I 19)
2005 (Artilleribataljonen överförs till Artilleriregementet, A 9)
Traditionsfärg: Gul och svart. Fanvapen: Fästningen i Bodens stads vapen i vitt.
Karlsborgs artillerikår A 9
1794 Göta artilleriregemente
1831 Två fästningskompanier ur A 2 förlagda i Karlsborg
1893 Karlsborgs artillerikår
1901 Nedlagt (Uppgått i Boden-Karlsborgs artilleriregemente, A 8)
Positionsartilleriregementet A 9
1903 Positionsartilleriregementet (f.d. A 5 kaserner på Storgatan i Stockholm)
1928 (S) (med A 6 i Jönköping)
Traditionsfärg: Grå. Tilldelades aldrig något standar.
Bergslagens artilleriregemente A 9
1905 Upplands artilleriregemente
1927 (S) Svea artilleriregemente (A 5 nedlagt)
1943 (D) Bergslagens artilleriregemente (Kristinehamn)
1985 (Artilleriets officershögskola överförd från A 6))
1991 (Armens artillericentrum inrättas med Artinsp, ArtOHS och ArtSS)
1994 (samlokalisering med I 2/Fo 52 och IB 2 i Kristinehamn)
1997 (ArtC dras in, ArtSS återinrättas som Artilleriets stridsskola)
2000 Nedlagt
Skjutfält: 1944 Villingsberg. Traditionsfärg: Grå. Standarvapen: Örnen i Värmlands vapen och en järnsymbol i vitt.
Artilleriregementet A 9
1623 (Upprätthåller artilleriets traditioner, se A 1 m.fl.)
1943 Bergslagens artilleriregemente
2000 Artilleriregementet (Kristinehamn)
2005 (Boden från 09-01) (Norrlands artilleribataljon överförs från I 19)
Traditionsfärg: Högröd. Standarvapen: I centrum Lilla riksvapnets tre kronor, som också ingår i A 9:s vapen, liksom de gjorde för A 1. I hörnen vapen för övriga regementen, vilkas traditioner förs vidare. (A 2:s traditioner bevaras av Lv 6). Vid särskilda tillfällen förs även A3:s standar och A 8:s fana.
Karlsborgs artillerikår A 10
1902 Boden-Karlsborgs artilleriregemente
1920 (D) Karlsborgs artillerikår (Karlsborg)
1928 Karlsborgs artilleriregemente, A 9
1936 Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente, A 9
1937 Karlsborgs luftvärnsregemente, A 9
1942 Överfört till Luftvärnet som Lv 1
1961 Nedlagt
Finska artilleriregementet No. 4 [1]
Finska fältartilleribataljonen
1782 Finska artilleribrigaden
1682 Artilleriregementet
1794 (D) Finska artilleriregementet (Helsingfors)
1809 F.d. Finska artilleriregementet (Gävle)
(Delar till A 1, A 2 och A 3)
1811 Nedlagt
Traditionsfärg: Röd. (Utanför regementet fanns Savolaxbrigadens artillerikompani 1775-1809)
[1] Uppgifterna är hämtade ur Försvarsmaktens rulla 1995, ”Svenska arméns regementen”, Carl Herlitz, 1970, ”Arméns förband, skolor och staber”, Björn Holmberg, 1993, ”Kungl. Göta artilleriregemente”, Hans Lennart Lundh, 1954, ”Kungl. artilleriet – Karl XI:s och Karl XII:s tid”, Hans Ulfhielm (red.), 1993, ”Svenska armén genom tiderna”, Ragnar Sjöberg, 1949 och ”Svensk militärmakt”, Lars Ericson, 2003.
[2] Numrering enligt den s.k. gamla stilen, som var i bruk fram till 1914.