Allmän värnplikt

A 6 hade bara funnits några år i Jönköping när den allmänna värnplikten infördes i Sverige. I år, 25 år efter regementets nedläggning, läggs värnplikten i "malpåse". Det finns därför anledning att nämna några ord om denna rekryteringsgrund, som varit så viktig för A 6 och Sveriges försvar.

Bakgrund

Redan 1873 fattade riksdagen beslut om att Indelningsverket skulle ersättas med ett nytt system. En anledning var erfarenheter från det fransk-tyska kriget 1871. De tysk-preussiska framgångarna där, inte minst på grund av ett överlägset artilleri, visade att endast topptränade och välutrustade arméer fungerade i modern strid och att det krävdes åtminstone ett års utbildning av soldaterna. 1901 infördes allmän värnplikt i Sverige för män mellan 21 och 40 års ålder. Övningstiden var 240 dagar för infanteriet och 365 dagar för specialtruppslagen. För artilleriets del var denna tid uppdelad på 281 dagars första tjänstgöring, direkt följd av 42 dagars repetitionsövning och 42 dagar ytterligare följande år.

Under 1800-talet hade det, vid sidan av indelningsverket, som infördes av Karl XI på 1600-talet, funnits värvad, ständigt tjänstgörande trupp, t.ex. inom artilleriet. Indelningsverket innebar att varje ingående rote skulle rekrytera och utrusta en soldat, varje härad ett kompani och varje landskap eller län ett regemente – så länge det inte blev aktuellt med dubblering eller extrautskrivning. Dessutom fanns sedan 1811 en föregångare till den allmänna värnplikten i Gotlands nationalbeväring, ett system som utvidgades till en allmän beväring även på fastlandet året därpå. Till detta togs maximalt ¼ av den manliga befolkningen ut till en tjänstgöring på ett tiotal dagar per år. Efter hand som systemet utökades kom varje beväring att sammanlagt tjänstgöra högst cirka 100 dagar. Utrustningen var omodern och utbildningen otillräcklig och ineffektiv. De årliga beväringsmötena på olika övningshedar präglades mer av marknadsgyckel och dryckenskap än av allvar.

Skillingaryds hed, regementsmöte 1896.

Ett allvarligt inslag var dock den militära rättsskipningen, som var enormt sträng. Långt in på 1800-talet var prygel ett tillåtet straff . Regementenas krigsrätt kunde även döma till fängelsestraff . Arreststraff avskaffades för övrigt inte förrän 1973.

Disciplinen motiverades av att den skulle framtvinga orderlydnad och förhindra myteri. Andra ledarskapsmetoder blev nödvändiga med den allmänna värnplikten. Sådana infördes redan med den frivilliga skarpskytterörelsen, som växte fram med början på 1860-talet och som var den "femte" folkrörelsen vid sidan av nykterhets-, idrotts-, frikyrko-, och arbetarrörelserna. Den kom att bli en 40 000 man stark milis. En gemensam hotbild i Ryssland bidrog till att den kunde accepteras av och inlemmas i Krigsmakten. Skarpskyttarna drog inte några större kostnader, eftersom övningarna genomfördes på hemorten och på fritid. Skarpskytterörelsen kombinerades med 21 ett reformprogram som innehöll moralisk och fysisk fostran. Folkförankring och demokrati var viktiga inslag. På så sätt banade skarpskytterörelsen vägen för den allmänna värnplikten. Den anses även ha haft betydelse som påtryckningsmedel när ståndsriksdagen ersattes av en tvåkammarriksdag 1866 och rösträtten utvidgades. Jönköpingssonen Victor Rydberg hörde till dem som var engagerade i rörelsen.

Utveckling

Den allmänna värnplikten blev viktig för Krigsmaktens utveckling i numerär och kvalitet, men även betydelsefull för samhällsutvecklingen. Det fanns farhågor att värnplikten skulle militarisera samhället. I själva verket kom den att civilisera Krigsmakten. Ett försvar i ett demokratiskt land kan inte utvecklas i otakt med samhället. Värnpliktslagarna stiftades i utbyte mot genomgripande förändring på andra politiska områden. Grundskatterna på fast egendom ersattes av ett proportionellt skattesystem. Rösträtten utökades ytterligare. Ett ofta hört slagord var: "En man, en röst, ett gevär." Tack vare värnplikten stod Sverige väl rustat vid första världskrigets utbrott 1914. Värnpliktåldern utökades då till 20-42 år. Beredskapstjänstgöringen under kriget visade värnpliktens värde.

Efter första världskrigets påfrestningar och med förhoppningar på Nationernas förbunds fredbevarande förmåga påbörjades en nedrustning, som bl.a. ledde till A 6 första nedläggning och till den s.k. kategoriklyvningen, som innebar att endast en del av årsklasserna utbildades och att utbildningstiden förkortades. Redan med 1919 års försvarsbeslut indelades årsklassen i en våromgång och en höstomgång. Första tjänstgöringen för huvuddelen, som ryckte in på våren, omfattade 165 dagar, med repetitionsutbildning år 2 och 3 på vardera 35 dagar. Den mindre höstomgången var avsedd för häst- och materielvård och gavs ett minimum av militär utbildning.

På 30-talet hopades åter orosmolnen över Europa. 1936 fattade riksdagen beslut om en tioårig upprustningsplan. 1937 utökades värnpliktsåldern till 20-45 års ålder. Våren 1939 infördes "beredskapsövningar" i värnpliktslagen vid sidan av "första tjänstgöring, repetitionsutbildning och krigstjänstgöring". 1941 förlängdes grundutbildningen till tolv månader och kategoriklyvningen avskaffades. 1942 blev värnpliktåldern 20-47 år.

1948 minskades tiden för första tjänstgöringen för huvuddelen av de värnpliktiga till 9 månader, för att åter öka till 10 månader 1952. Därtill kom tre repetitionsövningar om 30 dagar. Systemet hade en del brister. 1960 tillsattes en utredning, VU 60, med syfte att föreslå förbättringar. Efter fem års omfattande utredningar kunde ett betänkande föreläggas 1966 års riksdag. Differentierade utbildningstider infördes beroende på vilka uppgifter som väntade i krigsorganisationen. Tiden omfördelades också mellan grund- och repetitionsutbildning. Härigenom kunde fem avkortade krigsförbandsövningar (KFÖ) genomföras i fyraårsintervaller. För befäl och vissa specialister kunde i mellanperioderna läggas in särskilda befälsövningar (SÖB). Därtill kom särskilda mönstringsövningar (MÖ) för viktig nyckelpersonal.

Förbandsutbildningen förbättrades genom att grundutbildningen genomfördes i en organisation som nära anslöt till avsedda krigsförband. Det värnpliktiga befälet gavs förstegsutbildning för att kunna utbilda sina egna enheter. Reformen gav, särskilt det värnpliktiga befälet, bättre förmåga i truppföring. Det gick att ställa krav på att förbanden skulle vara stridsdugliga direkt efter mobilisering utan omfattande kompletterande utbildning. För att medge de differentierade utbildningstiderna delades de värnpliktiga upp i kategorier. Värnpliktiga G skulle grundutbildas i 8,5 månader, vpl F i 10 månader, och vpl E, liksom underbefälsuttagna gruppchefer, i 11 månader. Underofficersuttagna vpl skulle grundutbildas i 15 månader och officersuttagna i 18 månader. Dessa senare två kategorier tjänstgjorde ofta som ställföreträdande plutonchefer respektive som plutonchefer och kunde betraktas som fältförbandens ryggrad på denna 22 nivå.

Vid inryckningsdagarna på A 6 ringlade kön lång utanför utrustningsförrådet.

Antal KFÖ var för samtliga kategorier högst fem och kunde i längd variera från 18 dagar för huvuddelen till 25 dagar för gruppchefer och 32 dagar för vpl underofficerare och officerare.

I detta system var antalet inskrivningsskyldiga 45-60 000 man per år. Under inskrivningen frikallades eller klassades till handräckningstjänst i genomsnitt ca 20 %. Före och under grundutbildningen avgick ytterligare ca 10 % och därefter var antalet frikallade, uppskov eller döda omkring 2 % per år. Vid värnpliktsålderns utgång vid 47 år återstod ca 45 % av den ursprungliga styrkan. Då hade de flesta varit placerade vid fältförband från 20 till 32- 37 års ålder och därefter i lokalförsvarsförband. Genom VU 60-reformen nådde Krigsmakten i slutet av sextiotalet ett maximum, personellt och utbildningsmässigt, men i längden frestade de omfattande insatserna hårt på utbildningsmyndigheternas resurser i form av yrkesbefäl och ekonomi.

Från 1964 har det varit Värnpliktsverket (VPV) som genomför inskrivningsprövning och mönstring av praktiskt taget alla unga svenska män och en hel del unga kvinnor. Från 1995 omorganiserades VPV och fick då heta Pliktverket. Testmetoderna har hela tiden utvecklats och omfattar bl. a. teoriprov, konditionsprov och samtal med psykolog. Foto: Pliktverket.

Under 70-talet utreddes olika möjligheter att begränsa antalet värnpliktiga, som behövde tas i anspråk, t.ex. genom avkortning av utbildningstiden, sänkning av värnpliktsålderns övre gräns, minskning av förbandens antal eller kvalitet eller ändringar i förbandsomsättningen. VU 60 kom till stor del att förfuskas genom krympande ramar och användning av krigsförbandsövningar som budgetregulator. Besparingsivern fortsatte på 80-talet. I slutet av decenniet gjordes försök med femmånadersutbildning. För stationära förband med klart avgränsade uppgifter var en så kort utbildning kanske möjlig, men regeringen avbröt försöken hösten 1991. Vid tiden diskuterades också 2,5 månaders utbildning för värnpliktiga som skulle placeras i bevakningsförband.

Oenigheten om denna var stor. Det var den också om mobiliseringsförråds- och förplägnadsvärnpliktiga. Sådana infördes efter 1992 års försvarsbeslut. Syftet med denna kategori var att de i viss utsträckning skulle ersätta civilanställda – åtminstone uppfattades det ofta så, vilket inte gjorde oenigheten mindre. Inte heller denna utbildning blev långlivad, trots att den på många håll visade goda resultat.

1992 minskade årsklasserna genom att 6 000 värnpliktiga per år undantogs från utbildning och placerades i s.k. utbildningsreserv. I början av 2000-talet kallades bara omkring 30 % av åldersklassen män och några kvinnor in till värnpliktstjänstgöring. Under det kalla kriget uppgick årsklassern till 30-50 000 man och den mobiliseringsbara styrkan var omkring 850 000 man, varav 63 000 var fast anställda 1964 och 43 000 1982. 1992 hade den minskat till 750 000, varav 37 000 fast anställda. 2014 beräknas personalstyrkan vara cirka 20 000 jämte 22 000 i skyddsstyrkorna (hemvärnet), men då talar vi inte längre om värnpliktiga

Nuläge

Alla svenska medborgare och alla i Sverige bosatta personer mellan 16 och 70 års ålder omfattades av lagen om totalförsvarsplikt från 1995.Totalförsvarsplikten bestod av värnplikt, civilplikt och allmän tjänsteplikt. Värnplikten gällde för svenska män mellan 19 och 47 års ålder. Dessutom har kvinnor sedan 1980 kunnat genomgå en frivillig antagningsprövning för att sedan fullgöra värnpliktsutbildning på samma villkor som för män. 1989 öppnades alla yrkesområden inom försvaret för anställning av kvinnor. På grund av det ringa behovet av värnpliktiga har det i praktiken länge varit fråga om frivillighet. Den enda reella plikten har varit att inställa sig till den mönstring, som Pliktverket kan kalla till. En

Sedan 1 juli 2010 gäller en ny lag om totalförsvarsplikt. En viktig nyhet är: "Totalförsvarspliktig är skyldig att fullgöra värnplikt eller civilplikt endast om regeringen, med hänsyn till försvarsberedskapen, har beslutat det." Lagen gäller lika för kvinnor och män. Alla som omfattas av lagen är skyldiga att lämna upplysningar till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet, som tar över Pliktverkets uppgifter. De som blir kallade är också skyldiga att genomgå mönstring. Däremot blir ingen skyldig att tjänstgöra, om inte regeringen beslutar om det. Rekrytering till Försvarsmakten kommer alltså att ske på frivillig grund. De som söker anställning som soldat eller sjöman skall genomgå en grundläggande militär utbildning som rekryt under tre månader. Villkoren under denna motsvarar de som hittills har gällt för värnpliktiga. Utbildningen kan dock avbrytas när som helst. Förutsättningar är svenskt medborgarskap och lägst 18 års ålder. Efter rekrytutbildning följer en kompletterande utbildning om minst tio månader, men då som anställd. Rekryteringsbehovet beräknas till cirka 4 000 personer årligen. Volymen är inte föraktlig, men naturligtvis blygsam gentemot de 30 – 50 000 värnpliktiga som utbildades årligen när Sveriges försvar var som störst.

För att sätta dessa siffror i perspektiv kan nämnas, att 2007 kallades endast 1/3 av de mönstringsskyldiga till uttagningsprov. 8 % av årskullen togs ut till tjänstgöring. Den obligatoriska utbildningen genomfördes under två terminer om totalt 11 månader. Därefter kunde en tredje termin om 3-5 månader genomföras frivilligt, som direkt förberedelse för internationella insatser. Tjänstgöring utomlands enligt pliktlagarna är endast möjlig efter mobilisering. Därför ingår endast anställd personal i utlandsstyrkorna.

Hur ser det ut internationellt? De flesta västeuropeiska länder utanför Norden har idag yrkesarméer. Finland behåller sin värnplikt. Ungefär 80 % av männen kallas in där. Norge kallar in 30 %. Danmark, som har ett lottningssystem, kallar in 30 %. Tyskland kallar in 15, Polen 20, Österrike 75 och Ryssland 11 %. Sverige vill ogärna kännas vid att vi numera har ett yrkesförsvar, men cirka 4 % av en åldersklass (kvinnorna inräknade) måste fortsättningsvis rekryteras årligen för att hålla 5 200 soldater och sjömän kontinuerligt tjänstgörande och 7 800 tidvis tjänstgörande.

 

Till kap 7 • Krigsplanläggning

Tillbaka till Innehållsförteckning